Jag råkade somna förut. I fyra timmar sov jag, fram till klockan tio. Jag var tydligen tröttare än jag trodde efter skolan. Det var säkert välbehövligt. I vilket fall som helst så är det skönt att ibland bara få somna in, glömma allt runt omkring, inte koncentrera sig på någonting, bara sova. Jag klarade mig t o m från konstiga drömmar. Trots att de för ögonblicket borde förfölja mig, men icke. Och det är jag glad för.

Dock så är jag inte helt nöjd med min lilla sovstund i nuläget. Klockan är halv 2 och jag är inte trött alls, inte någonstans. Jag börjar tappa saker att underhålla mig med, boken är utläst, tvn är tråkig, folket sover. Nu är det bara jag och natten. Jag natten och musiken. Det var längesen nu, men jag har inte glömt det. Inte glömt den härliga känslan av att slippa tänka. Ingenting spelar någon roll, inte här och nu. Det är frihet och jag älskar det.

Men snart börjar en ny dag. Och jag får nog göra som jag brukar när John blund är lite sen, vilket betyder att börja med en ny bok, försvinna in i en ny värld och sedan slumra in när ögonen inte orkar längre. Det får helt enkelt ta den tid det tar.

kärlek

Du ville prata häromdagen
O helt plötsligt blev det tyst
Jag undrar vad som hände
Vi som skrattade nyss
Du trodde säkert att jag hoppats
På nått som aldrig ska bli av
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat
Aldrig ställt några krav

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

Att tillhöra en grupp, ett lag eller en umgängeskrets är en viktig del i våra liv. Att känna sig omtyckt, betydelsefull och älskad kan vara skillnaden på liv och död.

Utan en grupptillhörighet, utan en familj är vi ensamma. Vilka är vi då, när allting försvinner, när vi är ensamma med oss själva, vem döljer sig under ytan av andra människor?

För det är just vad vi är, skapta av de som finns omkring oss, gjutna i den form vi blev satta i, och formade av vår omgivning.

Vilket sorts umgänge vi hamnar i spelar en stor roll för vilken person vi utvecklas till. Självklart har vi en valmöjlighet, vi kan välja, men när det kommer till passa in, att känna att man tillhör en viss krets - då kan grupptryckat lätt ta över.
Att hamna i fel umgänge kan förstöra ett liv. De personer vi omges av har såpass stort inflytande på oss att vi kan glömma bort våra gränser. Känslan av grupptillhörighet kan i vissa fall få oss att göra saker vi annars inte skulle ha en tanke på att göra bara för att man känner sig uppskattat och inte vill mista kontakten och förlora sin plats.

Jag är själv rädd att tappa taget om mig själv om jag förlorar de jag älskar. Att bli lämnad ensam utan att ha någonstans att gå. Jag tror vi alla är rädda för ensamheten. Vi är rädda för ovissheten, att inte veta vad som väntar. Jag är rädd att i en sådant läge glömma bort vem jag är. Att hamna i fel kretsar kan leda till ett liv jag aldrig annars trott var möjligt att hamna i. Nu vet jag vad som är rätt och fel, och det är jag glad för. Men de som inte vet, de hamnar lätt snett, kanske enbart efter ett litet snedsteg.

Det är lättare än vi tror. Och när det gäller den här frågan är jag nog räddare för de i min närhet än för min egen skull. Jag vet att jag är stark nog, jag vet vart jag vill och vart jag inte ska hamna. Men vet min omgivning det? vet mina vänner vilka de är, vilket inverkan livet omkring dem har på deras val och framtid?

Liksom tillhörigheten i en familj behöver vi även vänner, lagkamrater och medmänniskor. Vi behöver få höra att vi är omtyckta, att vi betyder någonting för våra nära, och att vi behövs där vi är. Skulle vi bara vara lite bättre på att uppmuntra, dela ut komplimanger och få människor att förstå att de är betydelsefulla tror jag att vi skulle ha en större chans att motverka dåligt inflytande. Jag tror att mod är vad som behövs. Att våga använda ord, att visa med kärlek till våra medmänniskor och få dem att förstå.

Det kan vara skillnaden på liv och död.

Det känns bättre nu. Jag mår bättre, jag kan tänka klart och jag har bättre koll på situationen, tror jag i alla fall.

Söndagar lockar inte alltid fram det bästa ur mig, men idag har det ändå varit en bra dag. Och det har jag mina kära vänner att tacka för, så; tack vänner.

Nu ska jag ta och mysa ner mig i sängen med en bra bok.

Godnatt folket

:*

Förvirrad, chockad, tom.

Mycket händer på en gång, för mycket. Utan att jag förstår hälften av det. Först släpptes en bomb, minuter efter det en annan. Jag behöver tid att förstå, jag måste få veta vad som händer.

Hur är fortsättningen?

Jag tänkte bara meddela att jag inte bryr mig om vad ni säger. Det handlar om mig, bara mig - förstå det.

Mitt liv, mina val.
Min lycka.

Jag förändras inte heller som person p.g.a detta, hoppas ni förstår det.
Jag är fortfarande jag, om ni låter mig vara det.

kärlek

Idag släppte kent sitt elfte album.

Vad ska jag säga, det är kent.

Det är underbart.

kärlek

Han är underbar, fantastisk, bäst. Han är kung helt enkelt.

Kvällens konsert var alldeles fantastisk. Lasses musik går inte att mäta med någonting liknande. Känslorna som sprids i arenan, och som nästan exploderar inom mig är helt obeskrivliga. Jag blir glad när jag tänker tillbaka på de fina timmarna i LLA, Lasses leende, publikens jubel och härliga skönsång. Det är det bästa som finns. Åh, jag vill ha den här känslan för alltid. Jag vill kunna uppleva det här oftare. Det bästa som finns.

Men jag vet att det blir snart igen, det måste det. Och jag längtar

:*