Direktlänk till inlägg 4 augusti 2013
När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd.
Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade.
Jag älskade mamma. Men jag visste att jag måste berätta. Jag bara måste! Att leva ett liv i hemlighet var av någon anledning aldrig ett alternativ för mig. Jag vet inte ens varför.
Så jag låg där på golvet i fosterställning och grät. Grät ur mig hela min jävla barndom. En hel natt. Kanske flera dagar. Jag minns inte. Sedan gick jag ut i köket och berättade.
Och mamma sa att hon ändå älskade mig.
Men att hon sörjde så att jag aldrig skulle få barn.
För hennes fyra barn hade varit hennes livs mening.
Det sätt hennes liv inte varit bortslösat på.
Det var vad min homosexualitet framför allt betydde för henne: barnlöshet.
Och barnlöshet var något djupt tragiskt i hennes ögon.
Grejen var att jag redan då visste att jag skulle skaffa barn.
Du vet, jag hade gjort den där leken där man säger “Hur många barn ska jag få när jag blir… stoooor?” och så kastar man upp grus i luften, vänder på handflatorna och så mycket grus som fastnar på händerna, så många barn ska man få.
Så saken var liksom klar.
Det hade fastnat grus på mina händer.
-Jonas Gardell.
Det behövdes verkligen. Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...
Ibland händer allt på en och samma gång, ibland hänger man inte med verklighten, ibland springer livet ifrån en och man lämnas tom ensam och krossad. Det hände mig, jag var förstörd, jag var delad, jag försökte samla ihop alla bitar men det tog...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
|