Att tillhöra en grupp, ett lag eller en umgängeskrets är en viktig del i våra liv. Att känna sig omtyckt, betydelsefull och älskad kan vara skillnaden på liv och död.

Utan en grupptillhörighet, utan en familj är vi ensamma. Vilka är vi då, när allting försvinner, när vi är ensamma med oss själva, vem döljer sig under ytan av andra människor?

För det är just vad vi är, skapta av de som finns omkring oss, gjutna i den form vi blev satta i, och formade av vår omgivning.

Vilket sorts umgänge vi hamnar i spelar en stor roll för vilken person vi utvecklas till. Självklart har vi en valmöjlighet, vi kan välja, men när det kommer till passa in, att känna att man tillhör en viss krets - då kan grupptryckat lätt ta över.
Att hamna i fel umgänge kan förstöra ett liv. De personer vi omges av har såpass stort inflytande på oss att vi kan glömma bort våra gränser. Känslan av grupptillhörighet kan i vissa fall få oss att göra saker vi annars inte skulle ha en tanke på att göra bara för att man känner sig uppskattat och inte vill mista kontakten och förlora sin plats.

Jag är själv rädd att tappa taget om mig själv om jag förlorar de jag älskar. Att bli lämnad ensam utan att ha någonstans att gå. Jag tror vi alla är rädda för ensamheten. Vi är rädda för ovissheten, att inte veta vad som väntar. Jag är rädd att i en sådant läge glömma bort vem jag är. Att hamna i fel kretsar kan leda till ett liv jag aldrig annars trott var möjligt att hamna i. Nu vet jag vad som är rätt och fel, och det är jag glad för. Men de som inte vet, de hamnar lätt snett, kanske enbart efter ett litet snedsteg.

Det är lättare än vi tror. Och när det gäller den här frågan är jag nog räddare för de i min närhet än för min egen skull. Jag vet att jag är stark nog, jag vet vart jag vill och vart jag inte ska hamna. Men vet min omgivning det? vet mina vänner vilka de är, vilket inverkan livet omkring dem har på deras val och framtid?

Liksom tillhörigheten i en familj behöver vi även vänner, lagkamrater och medmänniskor. Vi behöver få höra att vi är omtyckta, att vi betyder någonting för våra nära, och att vi behövs där vi är. Skulle vi bara vara lite bättre på att uppmuntra, dela ut komplimanger och få människor att förstå att de är betydelsefulla tror jag att vi skulle ha en större chans att motverka dåligt inflytande. Jag tror att mod är vad som behövs. Att våga använda ord, att visa med kärlek till våra medmänniskor och få dem att förstå.

Det kan vara skillnaden på liv och död.

 

E.D

11 november 2009 17:55

Mycket bra skrivet!:)

 

Anonym

19 november 2009 09:00

Tack för materialet till Svenska B muntliga! Skitgött!

 

WT

11 mars 2010 13:17

vad bra. jag håller med dig på allt :) :)

 

robin andersson

15 april 2010 12:52

bra skrivet, ska kopiera det nu till min skoluppgift:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...