Jag kommer hem från en riktigt bra kväll med fina vänner. Sätter mig vid datorn och klickar mig runt på olika sidor, bilder. På något sätt hamnar jag alltid på samma ställe, hos dig. Hos dig, du som inte finns här längre. Och varje gång jag kommer fram dit känns det lika overkligt. Det är liksom inte sant, fortfarande inte sant. 

Ibland kommer det som en blixt från klar himmel, det hugger till och gör ont utan att jag riktigt vet varför. För du är ju här, du ska ingenstans, du ska alltid vara här med oss. På din sida finns massvis med kommentarer, inlägg från människor du känner, som kände dig. Det borde inte finnas där, inläggen, orden. Det är så obegripligt.

Och det är alltid efter sådana här kvällar som det känns som mest, när jag vet att du hade kunnat vara med, jag hör ditt skratt i mitt huvud och det känns så verkligt. Jag minns det så väl även fast det var en evighet sen jag sist hörde det. Så känns det i alla fall, samtidigt som det känns som vi sågs igår. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill ha min vän tillbaka, jag saknar dig så himla mycket. Ingenting är rättvist i den här världen, ingenting.

 

sofie

23 maj 2011 02:05

<3

http://sofiiejohansson.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...