Det finns vissa saker som får oss att börja tänka, att riktigt gå igenom en tanke om och om igen. Det kan vara en sak, någonting vi ser, en låttext, en känsla eller en mening. För mig var det något någon sa. Det fick mig att tänka på tiden; vårt förflutna, vår framtid och vårt nu. Alltid finns det något som tränger sig fram. Vi lever med det hela tiden, jämt och ständigt även fast vi inte alltid ängnar det så mycket tid.

Själv älskar jag att leva på minnen. Fina och bra minnen som gör mig lycklig, men även sämre minnen som jag antingen lärt mig något av eller bara tycker om att tänka på för att det leder till något bra. Ibland handlar det också om sämre minnen som bara känns bra att tänka på, även om det gör mig ledsen för stunden. För jag vet att det är minnen, det är sånt som varit, och det är sånt jag ska försöka undvika att uppleva igen - om det går.

Jag har nyss hört att man inte ska leva på minnen som ung. Jag minns inte vart jag läste eller hörde det, men så var det i alla fall. Minnen kan man leva på som gammal och rynkig. När man inte längre har någonting att se fram emot, då kan man leva på minnena. Jag håller inte med. Jag tycker om att tänka på minnen, och jag tror att det är bra för det är något man ska vårda, kunna gå tillbaka till och helt enkelt minnas.

Just nu minns jag, jag minns musik, låtar som betyder och betytt något genom åren. Jag minns känslor, promenader, vänner och pojkvänner. Och det är inte bara bra minnen, men det är minnen. Och jag vill inte glömma, därför tänker jag.

Jag minns.

:*