Jag måste bli bättre på att inte tänka. Det låter så enkelt, att bara släppa allt, tömma huvudet och inte bry sig. Ändå har jag så svårt att klara av det. Tankarna jag inte vill ha tränger sig på mer och mer, jag känner att de ligger och gnager och vill fram, och jag har svårt att stoppa dem. Ibland går det, när jag verkligen koncentrerar mig på någonting annat, att tänka på något som känns bra eller som påverkar mig starkt.

Men vid vissa tillfällen hjälper det bara inte. Jag blir ständigt påmind, om och om igen. Jag tror att jag har förträngt eller glömt, eller kommit över det. Men till min besvikelse blir jag påmind igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt och det kan funka bra på dagar och kvällar. Men när natten kommer och jag ska lägga mig, det är då jag tänker som mest. Det är då tankarna glöder och det jag verkligen inte vill tänka på trycker sig fram, och jag blir återigen påmind.

Jag vill verkligen bara kunna släppa taget. Jag vill strunta i det, helt och hållet. Och ibland kan jag det, med hjälp av mina vänner, som nog inte ens vet att de hjälper eller vad de hjälper mot. Men det är bara tillfälligt, som sagt när natten kommer har jag svårt att säga nej.

Det vore verkligen skönt att kunna släppa.

Men helst av allt vill jag bara få som jag vill. Det är det som gör det så jobbigt, att jag vill. Men jag kan inte bestämma över min vilja i det här läget. Jag kan inte ändra åsikt, trots allt som varit så vill jag fortfarande. Jag känner mig svag, patetisk. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Jag är fångad i min egen vilja.