Klockan 01.45 inatt - dvs för tre minuter sen - läste jag ut den sista och slutgiltiga boken i twilightserien.

Och jag vet inte hur jag ska förklara det, men det var utan tvekan det bästa jag någonsin läst. Alla fyra böckerna tillsammans utgör en underbart cirkel av lycka, en cirkel av behov, beroende.

Twilight. Jag har verkligen inte ord, och ändå kan jag sitta i timmar och prata om allt som har med det att göra. Men när det kommer till att definiera twilights betydelse för mig, då tar det stopp. Så underbart fantastiskt tokigt galet magiskt... Ja, allt du kan tänka dig. Twilight har det.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu. Jag har ingenting kvar att läsa ur den här underbara serien... Jag bara hoppas på att Stephenie Meyer återkommer med den boken det talats om, en femte bok där Edwards syn på allting kommer fram. Snälla, gör det för alla läsare. Jag och alla andra behöver verkligen en fortsättning, en bok att längta till.

Nästa stopp nu måste bli 20 november, då kommer film nummer två. Tre månader, det är väl inga problem... eller?

Egentligen älskar du inte mig och egentligen är det okej med mig

Sånt där är slöseri med tid.

Söndagar i all ära, vi älskar dem alla. Not. Men idag har det varit helt okej ändå, visserligen en typisk söndag när man gör mestadels ingenting, men det har i alla fall känts bra och det är väl ändå huvudsaken. Ingen ångest över måndagen som kommer, trots att det både är skola och jobb som väntar. Ingen ångest överhuvudtaget faktiskt, en bra söndag.

Jag försöker att göra med bästa utav det mesta nu för tiden och jag tror att det funkar. Jag hade kunnat ängna dagen åt panik inför praktiken då jag inte har allt klart än, eller så hade jag kunnat tänk på skolarbeten som ska vara inne i veckan, eller så hade jag kunnat slösa tid på andra problem som antagligen finns där men som jag för dagen har lagt åt sidan. Det känns som rätt väg att gå just idag, jag kan ändå inte göra någonting åt det nu så varför gräva ner mig?

Nej, det enda jag ska oroa mig för nu är det faktum att jag ikväll kommer läsa ut sista boken ur twilight-serien. Det känns inte helt okej. Förutom det massiv-jätte-hyper-hemska problemet mår jag bra.

Tack

Nu till det jag från början tänkte skriva om. Eller snarare skryta om kanske...

Idag är jag ledig. Ändå sitter jag här klockan tio med en macka i varje hand och träningskläder på. Jag ska nämligen till gymmet snart, men inte nog med det, jag ska cykla dit på min nya fina röda springare!

Sen, efter gymmet ska jag än en gång ta min nya fina röda springare, nu in till stan - närmare bestämt tingvalla trafikskola. Äntligen ska jag göra någonting åt den där nedrans teorin.

Sen om jag hinner blir det en shoppingrunda också.

vad händer med mig, shoppingrundan sist på listan??

börjar jag bli vuxen..? :O

Nu fick jag en helt annan tabke än vad jag hade för en minut sen, men vi kör på det.

 Ni vet hur det blir om man säger ett ord många gånger på raken, då tappar man bort det och vet inte längre vad det är för ord. Konstigt, men det händer. Så blev det för alldeles nu, förutom att jag skrev ordet istället för att sitta här för mig själv och öpprepa konstiga ord...

Frukost var ordet i alla fall. Frukostfrukostfrukostfrukost. Det såg konstigt ut tillslut och jag började fundera på dess innebörd. Fru-kost, varför?

Kommer det från urminnes tider då fruarna åt första målet? Är det frugan till kosten, inte lika stor som middagen, eller är det bara så att det skulle vara kvinnan som ordnade maten och därför döper amn den efter henne...

Hur det än må vara, och vart det än kommer ifrån så lever vi i en värld vi idag vill ha jämnlik. Borde vi då inte ha något som heter mänkost också?

Vissa saker går som på band. Man kan vara halvt zoombie men ändå veta vart strömbrytaren sitter. Man vet att dörren öppnas åt ett visst håll, att efter ett kommer två osv. Ändå finns de stunderna när allt glömms bort. Jag kan helt plötsligt ha tappart bort mig i minnet, vilket håll var det nu igen jag ska vrida nyckeln för att låsa upp, eller vilket håll ska jag vrida för att zooma in på kameran istället för att zooma ut.

Ibland tappar jag bort mig själv utan att veta vart jag ska hitta mig igen. Ibland finns det faktorer som får mig att tappa bort mig själv, ibland finns det de som hjälper mig att hitta mig själv igen. Just nu står jag på nollläge, jag vet inte om jag har koll på mig själv eller inte. Jag står inte och trampar men jag kommer heller ingenstanns, frågan är bara om jag tycker om det eller inte. Just nu känns det som jag trivs. Jag behöver ingen hjälp, jag bara är.

 Jag tror minsann jag gillar det.

Det här är min blogg, mina tankar, mina känslor. Det måste ju betyda att jag kan skriva precis hur jag mår, right?

Jag måste kunna skriva vad jag tänker, känner och vill. Min blogg är min frihet, det handlar om mitt liv, ingen annans.

Därför tänker jag skriva att jag mår bra. Det behövs ingen närmare beskrivning just nu, jag mår bara bra.

Det känns bra

:*

becoming who we are.

Minnena springer förbi mig, det är inte lika enkelt att få tag i dem längre. Jag försöker tänka ihop med musiken, jag minns den tiden suddigt. Jag vet att jag har minnen som väcks när jag tar upp viss musik igen, jag vet att just den här låten väcker känslor och jag vet vilka känslor. Men jag vet inte varför.

Do you know your enemy?

Det är mycket som känns, men jag kan inte placera det. När, var, hur?
Jag vet bara att jag gillar musiken. Och jag gillar känslorna därtill.

Jag antar att det var någon period när jag behövde musiken, och musiken blev lösningen, den har varit min räddning många gånger

även nu.

Det är inte svårt att tänka, men att förstå tankarna och veta vad det betyder är en helt annan sak. Problemer ligger i att kunna lösa det trassel som förekommer, att försöka få ut tankarna till ord. Jag vet inte hur man gör.

Jag kämpar för att förstå vad som försigår i mitt eget huvud, jag känner mig stressad, förvirrad och konstig.

Jag vill att någon ska visa mig den rätta vägen, vägen som jag vill gå på. Och jag vill att det ska hända snart