Det finns en hel del jag ångrar i mitt liv. Vissa saker mer än andra, och ibland måste man gå tillbaka och tänka på det man ångrar. Ibland måste man se vart det gick fel och hur man kunde gjort istället. För att lära oss av fel vi gjort och saker vi ångrar att vi gjort eller inte gjort behöver vi analysera det vi gjort.

Det finns saker jag vill ta tillbaka. Det finns ögonblick, i värsta fall veckor jag önskar jag kunde radera. Tid som inte hade något positivt med sig utan bara drog ner mig i depression.

Nu är ett sånt där tillfälle när jag tänker på vad som hänt, vad jag gjort och vad andra gjort. Jag analyserar och tänker på vad jag ska göra annorlunda i framtiden. Men jag kommer ingen vart. Jag har tänkt över samma sak så många gånger, jag kommer fram till ett svar som är relativt simpelt men sen kommer jag inte längre. Kanske behöver jag inte nå längre, kanske är det ett tecken på att jag är på väg att överanalysera situationen.

Det är en balansgång, en svår balansgång på en smal tråd. Man behöver analysera för att veta vart man ska, men går det för långt gräver man ner sig och förlorar mer än man får tillbaka.

Ibland måste vi helt enkelt vända blicken upp, se vägen framför oss och lägga problemen som varit åt sidan.

Det är vad jag tänker försöka med.

"Vi är inte mer än människor"

Jag borde sova nu, som vanligt men jag kan inte. Jag kan faktiskt inte, inte förrens jag har skrivit det här.

Det här inlägget är till Dig. Du som alltid brukade läsa, tror jag i alla fall. Men du kände dig lite bortglömd ibland. Du brukade säga att du gillar att läsa men det vore kul om jag nämnde dig lite mer ibland kanske. Jag kommer inte nämna dig nu, jag hoppas du vet vem du är ändå.

Jag hoppas du fortfarande läser, jag hoppas du inte har glömt mig. Jag vet ärligt inte alls hur det ligger till. Jag vet bara att jag är densamma som jag alltid varit. Jag har inte förändrats, jag är den jag är. Och jag saknar dig, Vi var en stor del av varandras liv. Jag saknar dig som vän, jag säger det här och nu. Jag är ledsen för allt jag gjort som sårat dig, det är jag verkligen. Men jag är inte ensam om att ha varit dum, verkligen inte. Jag vill att du ska förstå. Tänka över och inte vara så jävla envis.

För nu har det gått för länge utan ett ord.