En blogg i vimlet

Inlägg publicerade under kategorin Familjerelationer

Av musikego - 11 december 2010 22:34

Jag trivs inte hemma, okej. there, I said it.


Jag har skrivit om det förut och det borde ju vara okej att skriva om det eftersom det är mina tankar, min blogg. Och de flesta vet det redan. Men ändå känns det dumt att skriva så, det känns inte som att det är helt "okej".


Men jag orkar verkligen inte bry mig. Jag orkar verkligen inte. Jag vill inte bo kvar, jag vill kunna komma hem och känna att jag trivs, att jag verkligen trivs. Jag har nog aldrig gjort det här. Det har funnits stunder då det varit bättre och jag någonstans lurat mig själv att det vart bra, men nu kan jag se att det inte är så. Det är inte och har aldrig varit. Och då har det inte ens vart något speciellt nu. Det bara är, som det alltid är. Tre/fyra personer i ett hus. Inte mer än så. Jo jag tycker om de här människorna på något sätt, men inte på det sättet jag vill och det sätter jag ser att andra familjer gör. Jag vill kunna ha det så, men jag vet att det aldrig kommer bli så här hemma. Jag orkar inte, jag vill inte ha det såhär. Och jag orkar inte vara den som gör någonting åt det, inte igen. Jag vill inte.


Jag vill spola fram tiden sådär 10-20 år. Tills dess att jag har familj, barn & bor någonstans, långt härifrån. Jag vill ha mitt egna liv. Med en riktig familj.

Av musikego - 14 maj 2010 19:10

Jag tycker att jag oftast är ganska så positiv av mig, i alla fall med mina vänner. En annan sak är det hemma,. jag trivs bäst när jag är ensam hemma, när jag kan göra vad jag vill, när ingen stör, tjatar eller skriker av ingen anledning.


Jag märker allt mer att jag blir sur, grinig och på dåligt humör med min familj runt om mig. Ibland går det hur bra som helst, ibland går det inte alls. Oftast går det inte alls. Jag förstår inte varför, jag blir bara på dåligt humör när jag kommer i närheten av dem,. egentligen utan någon speciell anledning Det känns jättedumt. Men jag kan inte hjälpa det.


Jag håller mig oftast på mitt rum för att jag inte orkar med något annat, jag orkar inte störa mig på allt utanför, jag orkar inte ta tag i någonting. Det är enklast så. Egentligen vill jag bara ha en bra, fungerande familj. Men jag vet inte hur man gör för att bygga upp något sånt från grund och botten. Jag tycker inte att det är mitt ansvar heller, jag vill bara att det ska vara bra,. typ nu.


jag förstår inte

Av musikego - 8 maj 2010 15:27

Det är inte kul att fylla år en sån här dag. Jag är helt opepp på allt, mest för att det inte händer någonting. Nu ska jag vara riktigt deppig och berätta om morgonen då familjen kom in och sjöng och... ja just det, sen var det inget mer. Kanske är jag bortskämd eller något annat kul men det kändes inte roligt imorse. Jag hade ju i alla fall hoppats att få något litet?


Men jag vet, lugn det kommer. Det är bara så att vi inte ska fira mig idag. Men jag brukar ändå få något, av mamma och pappa eller av min bror. Men inte idag, jag fattar ingenting. Tråkigt, det blir liksom ingen födelsedag. Ingenting planerat, ingenting alls. Kanske inte blir någonting alls. Det kanske är så när man fyller 19 att det inte spelar någon roll, tråkig ålder - tråkig dag.


Men något som värmer otroligt mycket och gör min dag är ändå alla grattishälsningar från vännerna, det måste jag tacka för. Ni är mina hjältar.


Tyvärr kan jag inte fixa något själv här hemma för mina fina vänner, för man kan knappt ta sig runt i huset. Saker överallt och stökigare än någonsin. Jag orkar inte ha det såhär, det går inte. Tråkigt som stryk.


När allt är klart här hemma ska jag i alla fall bjuda på mat och bubbelbad. Men tyvärr tror jag det dröjer.


Jag är maktlös.

Av musikego - 8 december 2009 23:27

Mitt muntliga framträdande i svenska nationella gick inte alls som planerat. Det blev känslosammare än jag hade räknat med, jag trodde ärligt att jag var bättre på att stänga av än så, jag trodde jag kunde gå in i min egna bubbla, men det funkade inte. Jag tappade bort mig, glömde av kopplingen häftet och svävade iväg alldeles för mycket. Jag var nog inte nog förberedd, eller så var jag inte redo.


I vilket fall som helst så var det inte i klass med vad jag behövde göra för att själv vara nöjd med betyget och med själva framträdandet. Själv tycker jag att det var ett svagt framträdande, även om innehållet var känslosamt. Men det spelar ingen roll. I det här sammanhanget bryr jag mig inte ett skvätt om betyget, faktiskt. För jag är stolt över mig själv som vågade, och jag är stolt över mig själv som ändå klarade av det. Jag har vuxit som människa, och det är jag nöjd med. Det bryr jag mig om.


Sådetså.


Av musikego - 7 december 2009 22:01

Det finns många olika familjesituationer. Vi har alla olika erfarenheter och olika syn på hur en familj är och ska vara.


En fungerande och bra familj för mig är en familj som kan kommunicera, en kärleksfull och stark familj där man kan lita på varandra. Det är människor som håller ihop i vått och torrt, för att familjen är det viktigaste.


En fungerande och bra familj, där hemmet är en fristad. Jag önskar att alla kunde ha det så, jag önskar att det var en självklarhet. Det är det inte, inte för alla, inte för mig.


Så som jag har växt upp finns ingen kommunikation, knappt någon som lyssnar och verkligen ingen som förstår. Kärleken finns där någonstans, tror jag, men den är väl gömd under år av förtryck och gräl.


Som jag har växt upp är ett hem ingen fristad. När jag var liten försökte jag vara hos vänner så mycket jag kunde, och gick inte det bodde jag mestadels på mitt rum. Jag lärde mig fort att musik kan tysta skriken och den blev min bästa vän.


-


Mitt hus är delat. På nedervåningen, i vardagsrummet finns min pappa. Han jobbar mycket men när han väl är hemma är det där han är. Han skriker mycket, på tvn, på saker som inte går som han vill. Jag tror inte han mår bra, men han gör inte heller någonting åt det, och det är bara han som kan ta det steget.


Jag har tappat respekten för honom. Jag tänker inte nämna vad han skriker och säger när han sitter där i vardagsrummet, men det är inte något jag vill höra. Han har ingen respekt, för någon.


På övervåningen av huset har jag och min bror våra rum. Där finns också allrummet som mamma brukar sitta i. Alltså; pappa sitter på nedervåningen och resten på övervåningen.

   Det är ingen hemlighet att jag tycker om min mamma mer, det är bara så det är. Även om jag har tappat respekten även för henne. Lever man i ett sånt förhållande som hon gör så tar man antingen tag i det genom att göra någonting åt det, eller så lämnar man det. Så är det bara.


Genom att leva kvar i det tvingas även jag och min bror leva i deras problem, och det är inte rättvist.


Jag minns en gång för sex år sen, när jag, mamma och pappa var på väg till min brors konfirmation. Det är sisådär fem minuter med bil till kyrkan och ändå hann helvetet braka lös. I framsätet satt mina föräldrar och skrek åt varandra, i baksätet satt jag, arg och frustrerad och jag minns att jag tänkte "inte nu igen, jag orkar inte mer". Plötsligt tvärbromsar pappa och säger åt oss att gå ut. Jag blir så arg, slänger upp dörren och ställer mig utanför. Sen skriker jag åt dem rätt ut; "SKILJ ER FÖR FAN, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR".


Svaret blev något liknande "JA DET KANSKE VORE NÅGOT. OM DET ÄR VAD DU VILL", Men nej, det var inte vad jag ville, inte egentligen. Jag ville bara ha en fungerande familj.


Så som jag ser på det har det alltid varit jag som varit den starka i min familj. Det är jag som tar tag i problemen och säger vad jag tycker. Jag har många gånger lagt mig i mina föräldrars gräl bara för att jag inte orkat höra skriken och även om det inte alla gånger varit det bästa, så har jag inte kunnat låta bli.


Det finns många olika familjesituationer, och jag önskar att jag är ganska ensam om min.

Av musikego - 12 november 2009 21:21

skakar, gråter, faller isär.


tangenterna och orden blir suddiga, jag ser inte vad jag skriver. jag vill inte.


idiot.


för mycket, återigen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, har ingenstans att gå.


bryta ihop eller bita ihop?


tidigare har jag varit bra på att bita ihop, att glömma.

Nu var jag så säker, den här gången var det säkert.


Tydligen inte.

Av musikego - 16 oktober 2009 10:18

När jag ser, hör och läser om andras vardag och deras liv önskar jag ibland att jag var någon annanstans.

Jag vill också uppleva den "normala" vardagen. En kärleksfull familj, eller i alla fall känslan av en familj som kan kommunicera. Jag märker mer och mer hur udda jag/vi lever. Och jag vill inte ha det såhär. Det låter hemskt, men ibland vill jag byta. Byta familj för att prova på hur vanliga människor lever. Jag vill slippa skämmas när jag tar hem folk, jag vill inte att ni ska behöva fråga vad som är fel, eller kommentera när man hör konstiga ljud någonstans på nedervåningen. Jag skäms. Jag vill slippa kommentarer och blickar. Jag vill kunna känna mig bekväm hemma. Nu gör jag bara det när jag får sitta själv, ostört inne på mitt rum.


Vi har bara ett liv, men nu vill jag byta.

Av musikego - 23 juni 2009 02:30

Varför låter jag mig luras?


Ena sekunden funkar ingenting, jag kan inte stanna. Nästa sekund är det bättre igen, jag ler och kan vi kan ha ett någolunda normalt samtal.


Det kan inte fortsätta såhär. Jag försöker att inte se när det går sämre, jag försöker glömma det jobbiga och behålla det som är bra. Men det går inte, det har pågått för länge, jag är för trött.



Mitt leende känns inte längre äkta, mitt skratt har förändrats. Vem är jag? Vem håller jag på att bli? Mitt i alltihop tappar jag bort mig själv. Det får inte hända. Jag vill varken förlora mig själv eller de i min närhet. Men som det är nu kan det inte fortsätta.



Varför tror jag på er? Allt för många gånger har jag lurat mig själv. Jag inbillar mig själv att nu, Nu blir det bättre. Nu säger de att de ska försöka på riktigt, det ska förändras. Men händer det någonsin någonting? nej. Inte en endaste gång har den drastiska förändringen som vi alla väntat på inträffat. Inte en gång.



Jag vill inte låta mig luras mer. Jag ska inte låta mig luras mer. Nu är det bara en sak som gäller - förändring.



Jag tänker gå den enkla vägen för jag orkar inte kämpa mer. Jag låter er lösa det själva, hur ni gör det det lägger jag mig inte i. Bara ni inte låter oss lida mer.



Jag kan inte bo kvar här. Det går inte. Jag trivs inte.




Jag behöver förändring.

Presentation

Omröstning

Är du lycklig nu?
 Ja
 Nej

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Statistik


Skapa flashcards