Jag vet att jag vart dum. Jag vet att jag gjort något idiotiskt, och jag vet att jag inte kan ignorera den skulden.

Jag kan bara hoppas på att du kan se förbi det, att du kan förstå att det verkligen inte har någon betydelse för mig.

För jag vill det här, det vill jag verkligen.

Så snälla, ge mig en chans.

:*

Som vanligt så flyger tiden iväg. Det känns som jag nyss vaknade, det känns som om dagen aldrig fanns.

Men det är inte sant. För skulle det vara så skulle inte snön ha hunnit lagt sig, och det har den. Hela gatan är vit, min cykel har ändrat färg och hela luften är full av vita små fluffiga flingor.

Jag tror jag gillar det.

Vi säger så.

:*

Jag har spenderat större delen av dagen på mitt rum. I sällskap med datorn, en bok och feber.

Antagligen kommer febern från influensavaccinet jag fick igår. Datorn och boken är mina egna så det är inget att fundera på.

Det som bekymrar mig och förvånar mig är den flygande insekten som just besökte mig. En mygga kom surrande intill mitt öra. Vart den kom ifrån är ett mysterium.

Vart den tar vägen är inget mysterium.

Den liksom förlorade kraften att flyga i och med att jag råkade smälla den mellan mina händer.

Jag har en förkärlek till potatis. Kokta, stekta, ugnsbakta, hasselback, mos, pressad and so it goes on. Potatis i alla dess former och sorter. Allra bäst är nog ändå färskpotatisen. Färskpotatis, grillat, kokta rödbetor, grekisk sallad, och en kall god sås. Det är sommarens bästa. Potatis är helt enkelt en stor favorit.

Igår var det blodpudding och potatisbullar till mat i skolan. Det är mat jag aldrig tyckt om. Jag vet att på mellanstadiet var folk som galna i potatisbullarna. Jag förstod verkligen inte vad som var så speciellt med de konstiga gula bullarna. Men jag provade ändå, även fast jag visste från tidigare att det inte var någonting för mig. Jag hade rätt.

Aldrig tidigare har jag riktigt tänk på vad potatisbullar är gjorda av. Korkat tänker du nu, det säger sig ju av namnet! men det var aldrig någonting jag tänkte på. Inte förrens igår, när det bara slog mig, attans! det är ju potatis!

Potatisbullar. Än så länge den enda potatisen jag inte tycker om.

Låt det inte bli fler, snälla potatisgud.

Jag är bra på att förtränga, glömma och att inte tänka på det jag inte vill tänka på.

Och det är precis vad jag ska göra nu, bara må bra. Sådetså

vad gör det om hundra år?

skakar, gråter, faller isär.

tangenterna och orden blir suddiga, jag ser inte vad jag skriver. jag vill inte.

idiot.

för mycket, återigen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, har ingenstans att gå.

bryta ihop eller bita ihop?

tidigare har jag varit bra på att bita ihop, att glömma.

Nu var jag så säker, den här gången var det säkert.

Tydligen inte.

Halva dagen idag gick åt till ingenting. Ändå hann jag med otroligt mycket andra halvan.

Jag tog en buss till Säffle halv fyra. Innan det hade tiden nära på stått still, nu blev det full fart.
En bil mötte upp mig på Säffle station, vi åkte ut till långserud och familjen Bäckström. En rundtur i huset, ljushämtning och sen bar det vidare med bil in i skogen till ljusexperten. Vi lärde oss återvinna stearin, gjorde blockljus, busade med en överenergisk tax och fikade gott med kaffe och kakor. Jag fick saft.

Efter detta bar det vidare till bondgården, egentligen var det meningen att vi enbart skulle förbi för att tanka men att missa flera lador fulla med kossor var otänkbart. Så vi hälsade helt enkelt på alla djuren.

Första ladan bjöd på frigående kossor som just fick mat. Inte jättesociala kanske, men vissa var helt okej. En kossa hade ett hjärta i pannan vilket jag tyckte var väldigt fint.

Andra ladan stod djuren kedjade, de vuxna kossorna var lite rädda till en början, vi kom ju och störde mitt i deras powernap. De små söta kalvarna var lite roligare, kalvar gillar att tugga på fingrar, det lärde jag mig för några sommrar sen när två kalvar besökte ängebäck under några månader. Även dessa kalvar tyckte det var mysigt tydligen, och jag med. Kalvar är underbara. Vi träffade även på en liten och ilsken katt. Den väste och visade tänder, inte snällt.

Vidare gick vi rakt egenom de stora kossornas mat. Det var mörkt och lite läskigt men vi överlevde. Vi kom då till ett rum med ännu fler kalvar. Jag räknade inte men jag vet att hela bondgården hade väldigt många kossor.

Sen fick vi se vart kossorna mjölkades, det var inte så många där och vi hälsade inte på dem, men de verkade snälla de med. Höjdpunkten i den ladan var de übersmå kosskalvarna som stod i något som liknade pyttesmå boxar en meter upp. Det var de minsta jag sett och galet söta. Även de gillade att äta fingrar, en åt nästan upp min hand.

Näst på tur blev att göra det vi egentligen kom dit för, att tanka. Det var en hel vetenskap. Ingen förstod hur man öppnade tanklocket så vi fick ringa efter instruktioner. En gömd knapp var lösningen. Jiho

Tiden började bli sen, en rundtur i familjen Gårds hus fick bli, för att avsluta rundturen. Nu vet jag även hur de bor, mucho bra.

Tretton minuter över nio tog jag tåget tillbaka hem. Efter en händelserik dag, tack brudar

Det händer mer än man tror ute i buschen.

Vissa dagar finns det ingen tid över. Man får stressa hit och dit, skynda sig, inte komma sent.

Idag finns all tid i världen. Jag vet inte vart jag ska göra av den, all energi är borta, jag har tid men ingenting att göra med den. Jag har verkligen ingen lust att göra någonting.

Samtidigt vet jag att om några timmar kommer jag stressa in till stan, glömma hälften av någonting och komma sent.
Men det är framtidens bekymmer, nu ska jag bara änga mig åt ingenting.

:*