Det finns en hel del jag ångrar i mitt liv. Vissa saker mer än andra, och ibland måste man gå tillbaka och tänka på det man ångrar. Ibland måste man se vart det gick fel och hur man kunde gjort istället. För att lära oss av fel vi gjort och saker vi ångrar att vi gjort eller inte gjort behöver vi analysera det vi gjort.

Det finns saker jag vill ta tillbaka. Det finns ögonblick, i värsta fall veckor jag önskar jag kunde radera. Tid som inte hade något positivt med sig utan bara drog ner mig i depression.

Nu är ett sånt där tillfälle när jag tänker på vad som hänt, vad jag gjort och vad andra gjort. Jag analyserar och tänker på vad jag ska göra annorlunda i framtiden. Men jag kommer ingen vart. Jag har tänkt över samma sak så många gånger, jag kommer fram till ett svar som är relativt simpelt men sen kommer jag inte längre. Kanske behöver jag inte nå längre, kanske är det ett tecken på att jag är på väg att överanalysera situationen.

Det är en balansgång, en svår balansgång på en smal tråd. Man behöver analysera för att veta vart man ska, men går det för långt gräver man ner sig och förlorar mer än man får tillbaka.

Ibland måste vi helt enkelt vända blicken upp, se vägen framför oss och lägga problemen som varit åt sidan.

Det är vad jag tänker försöka med.

"Vi är inte mer än människor"

Jag borde sova nu, som vanligt men jag kan inte. Jag kan faktiskt inte, inte förrens jag har skrivit det här.

Det här inlägget är till Dig. Du som alltid brukade läsa, tror jag i alla fall. Men du kände dig lite bortglömd ibland. Du brukade säga att du gillar att läsa men det vore kul om jag nämnde dig lite mer ibland kanske. Jag kommer inte nämna dig nu, jag hoppas du vet vem du är ändå.

Jag hoppas du fortfarande läser, jag hoppas du inte har glömt mig. Jag vet ärligt inte alls hur det ligger till. Jag vet bara att jag är densamma som jag alltid varit. Jag har inte förändrats, jag är den jag är. Och jag saknar dig, Vi var en stor del av varandras liv. Jag saknar dig som vän, jag säger det här och nu. Jag är ledsen för allt jag gjort som sårat dig, det är jag verkligen. Men jag är inte ensam om att ha varit dum, verkligen inte. Jag vill att du ska förstå. Tänka över och inte vara så jävla envis.

För nu har det gått för länge utan ett ord.

Det finns vissa saker som får oss att börja tänka, att riktigt gå igenom en tanke om och om igen. Det kan vara en sak, någonting vi ser, en låttext, en känsla eller en mening. För mig var det något någon sa. Det fick mig att tänka på tiden; vårt förflutna, vår framtid och vårt nu. Alltid finns det något som tränger sig fram. Vi lever med det hela tiden, jämt och ständigt även fast vi inte alltid ängnar det så mycket tid.

Själv älskar jag att leva på minnen. Fina och bra minnen som gör mig lycklig, men även sämre minnen som jag antingen lärt mig något av eller bara tycker om att tänka på för att det leder till något bra. Ibland handlar det också om sämre minnen som bara känns bra att tänka på, även om det gör mig ledsen för stunden. För jag vet att det är minnen, det är sånt som varit, och det är sånt jag ska försöka undvika att uppleva igen - om det går.

Jag har nyss hört att man inte ska leva på minnen som ung. Jag minns inte vart jag läste eller hörde det, men så var det i alla fall. Minnen kan man leva på som gammal och rynkig. När man inte längre har någonting att se fram emot, då kan man leva på minnena. Jag håller inte med. Jag tycker om att tänka på minnen, och jag tror att det är bra för det är något man ska vårda, kunna gå tillbaka till och helt enkelt minnas.

Just nu minns jag, jag minns musik, låtar som betyder och betytt något genom åren. Jag minns känslor, promenader, vänner och pojkvänner. Och det är inte bara bra minnen, men det är minnen. Och jag vill inte glömma, därför tänker jag.

Jag minns.

:*

Jag klarar mig bra ett tag, men nu behöver jag en paus. Jag behöver få ur mig tankar som står ivägen, jag behöver släppa taget och gå min egen väg. Frågan är bara hur man gör det, hur gör jag?

Mitt sätt brukar vara att skriva. Men om jag inte vet vad jag ska skriva, om jag inte vet vad jag vill skriva men ändå känner ett behov av att göra det, hur funkar det då?

Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Jag har fått lära mig att det går att bara skriva, man behöver inte tänka igenom varje ord, varje mening eller stycke. Man kan släppa taget och bara skriva, utan något egentligt syfte eller någon tanke bakom. Och ibland kan det ge otroliga resultat. Jag vet att jag har skrivit många bra texter på det sättet. Kanske inte mina bästa, men många jag ändå tycker om att läsa om och om igen, just för att de är skrivna näst intill utan eftertanke. Det gör dem speciella. Och ibland förjävliga att förstå, men det är en annan sak.

Det är texter jag skrivit på tre minuter, fem minuter. Det är texter som förmedlar vad jag tänkte och kände precis då, precis som nu. Det gäller bara att våga släppa taget, vad som än kommer fram så måste man våga. Även om det inte är något självklart, det kanske inte ens märks i texen. Men tanken finns bakom, och det är det som räknas. Att bara skriva och känna att friheten finns där, jag kan skriva precis vad jag vill. Och jag kan skriva om precis ingenting. Det viktiga är att jag skriver, och att det hjälper. Precis som nu, det hjälper.

Jag använder numer 3 olika bloggar. Detdu.

Vilka det är får du lista ut själv, jag har redan länkat på olika ställen och orkar faktiskt inte engagera mig i det nu. Istället sitter jag här och skriver, när jag har så mycket annat att göra egentligen. Men det är inte lätt att hitta motivationen. Speciellt inte efter fem timmars arbete, då borde man få vila. Det har jag ju gjort i tre timmar nu också i och för sig, men jag vill kunna fortsätta med det. Det kan jag inte, jag måste ta tag i mig själv nu, annars kommer ångesten och det vill vi ju inte.

Nej, nu skärper jag mig och tar tag i livet.

Sådetså.

Natten är min vän. Jag vill verkligen inte att det ska bli morgon, för mycket att göra, att tänka - eller inte tänka - på. Jag vill vara vaken nu, jag vill inte sova. Jag behöver inte sova än, även fast det skulle vara smart att göra det så är det ingen nödvändighet. Inte ikväll.

Det är bara jag som är vaken här hemma. Hela huset är alldeles tyst och allt jag hör är datorn som surrar svagt samt mina fingrar som flyger över tangenterna. Bara jag. Själv, med mig själv. Ensamhet som behövs nu. Bättre det än att jag omgivs med människor och sen inte klarar av ensamheten. Jag behöver tänka på mig själv. Och jag bryr mig faktiskt inte om folk ser mig som självisk nu. För är jag inte det så klarar jag mig inte. Det behövs, faktiskt.

Nu ska jag mysa till det här hemma i mitt rum. Levande ljus, musik och ansiktsmask blir.

Ensam med mig själv, och jag trivs faktiskt.

Jag måste bli bättre på att inte tänka. Det låter så enkelt, att bara släppa allt, tömma huvudet och inte bry sig. Ändå har jag så svårt att klara av det. Tankarna jag inte vill ha tränger sig på mer och mer, jag känner att de ligger och gnager och vill fram, och jag har svårt att stoppa dem. Ibland går det, när jag verkligen koncentrerar mig på någonting annat, att tänka på något som känns bra eller som påverkar mig starkt.

Men vid vissa tillfällen hjälper det bara inte. Jag blir ständigt påmind, om och om igen. Jag tror att jag har förträngt eller glömt, eller kommit över det. Men till min besvikelse blir jag påmind igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt och det kan funka bra på dagar och kvällar. Men när natten kommer och jag ska lägga mig, det är då jag tänker som mest. Det är då tankarna glöder och det jag verkligen inte vill tänka på trycker sig fram, och jag blir återigen påmind.

Jag vill verkligen bara kunna släppa taget. Jag vill strunta i det, helt och hållet. Och ibland kan jag det, med hjälp av mina vänner, som nog inte ens vet att de hjälper eller vad de hjälper mot. Men det är bara tillfälligt, som sagt när natten kommer har jag svårt att säga nej.

Det vore verkligen skönt att kunna släppa.

Men helst av allt vill jag bara få som jag vill. Det är det som gör det så jobbigt, att jag vill. Men jag kan inte bestämma över min vilja i det här läget. Jag kan inte ändra åsikt, trots allt som varit så vill jag fortfarande. Jag känner mig svag, patetisk. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Jag är fångad i min egen vilja.

Hur väl behöver man känna en person för att verkligen bry sig om den?

Kan ett möte räcka? behöver man längre tid, kanske en vecka, månad, år?

Jag vet hur jag funkar, det jag inte vet, är hur någon annan funkar. Ingen alls.

Jag kan bara gissa mig fram. Men just nu är jag ganska förvirrad.

Egentligen tror jag inte det är tiden som spelar roll, jag tror mer på kontakten och personkemin.

Eller jag trodde mer på det. Nu vet jag inte längre. Efter en vecka är jag helt blind, jag vet inte vad som är äkta och inte. Jag vet inte alls vad som spelar roll. Jag trodde det var något speciellt, för en gångs skull. Det var det inte, jag hade fel.

Likt en leksak man har i en vecka, sen bara slänger bort. Jag känner mig bortslängd.