skakar, gråter, faller isär.

tangenterna och orden blir suddiga, jag ser inte vad jag skriver. jag vill inte.

idiot.

för mycket, återigen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, har ingenstans att gå.

bryta ihop eller bita ihop?

tidigare har jag varit bra på att bita ihop, att glömma.

Nu var jag så säker, den här gången var det säkert.

Tydligen inte.

Halva dagen idag gick åt till ingenting. Ändå hann jag med otroligt mycket andra halvan.

Jag tog en buss till Säffle halv fyra. Innan det hade tiden nära på stått still, nu blev det full fart.
En bil mötte upp mig på Säffle station, vi åkte ut till långserud och familjen Bäckström. En rundtur i huset, ljushämtning och sen bar det vidare med bil in i skogen till ljusexperten. Vi lärde oss återvinna stearin, gjorde blockljus, busade med en överenergisk tax och fikade gott med kaffe och kakor. Jag fick saft.

Efter detta bar det vidare till bondgården, egentligen var det meningen att vi enbart skulle förbi för att tanka men att missa flera lador fulla med kossor var otänkbart. Så vi hälsade helt enkelt på alla djuren.

Första ladan bjöd på frigående kossor som just fick mat. Inte jättesociala kanske, men vissa var helt okej. En kossa hade ett hjärta i pannan vilket jag tyckte var väldigt fint.

Andra ladan stod djuren kedjade, de vuxna kossorna var lite rädda till en början, vi kom ju och störde mitt i deras powernap. De små söta kalvarna var lite roligare, kalvar gillar att tugga på fingrar, det lärde jag mig för några sommrar sen när två kalvar besökte ängebäck under några månader. Även dessa kalvar tyckte det var mysigt tydligen, och jag med. Kalvar är underbara. Vi träffade även på en liten och ilsken katt. Den väste och visade tänder, inte snällt.

Vidare gick vi rakt egenom de stora kossornas mat. Det var mörkt och lite läskigt men vi överlevde. Vi kom då till ett rum med ännu fler kalvar. Jag räknade inte men jag vet att hela bondgården hade väldigt många kossor.

Sen fick vi se vart kossorna mjölkades, det var inte så många där och vi hälsade inte på dem, men de verkade snälla de med. Höjdpunkten i den ladan var de übersmå kosskalvarna som stod i något som liknade pyttesmå boxar en meter upp. Det var de minsta jag sett och galet söta. Även de gillade att äta fingrar, en åt nästan upp min hand.

Näst på tur blev att göra det vi egentligen kom dit för, att tanka. Det var en hel vetenskap. Ingen förstod hur man öppnade tanklocket så vi fick ringa efter instruktioner. En gömd knapp var lösningen. Jiho

Tiden började bli sen, en rundtur i familjen Gårds hus fick bli, för att avsluta rundturen. Nu vet jag även hur de bor, mucho bra.

Tretton minuter över nio tog jag tåget tillbaka hem. Efter en händelserik dag, tack brudar

Det händer mer än man tror ute i buschen.

Vissa dagar finns det ingen tid över. Man får stressa hit och dit, skynda sig, inte komma sent.

Idag finns all tid i världen. Jag vet inte vart jag ska göra av den, all energi är borta, jag har tid men ingenting att göra med den. Jag har verkligen ingen lust att göra någonting.

Samtidigt vet jag att om några timmar kommer jag stressa in till stan, glömma hälften av någonting och komma sent.
Men det är framtidens bekymmer, nu ska jag bara änga mig åt ingenting.

:*

Jag råkade somna förut. I fyra timmar sov jag, fram till klockan tio. Jag var tydligen tröttare än jag trodde efter skolan. Det var säkert välbehövligt. I vilket fall som helst så är det skönt att ibland bara få somna in, glömma allt runt omkring, inte koncentrera sig på någonting, bara sova. Jag klarade mig t o m från konstiga drömmar. Trots att de för ögonblicket borde förfölja mig, men icke. Och det är jag glad för.

Dock så är jag inte helt nöjd med min lilla sovstund i nuläget. Klockan är halv 2 och jag är inte trött alls, inte någonstans. Jag börjar tappa saker att underhålla mig med, boken är utläst, tvn är tråkig, folket sover. Nu är det bara jag och natten. Jag natten och musiken. Det var längesen nu, men jag har inte glömt det. Inte glömt den härliga känslan av att slippa tänka. Ingenting spelar någon roll, inte här och nu. Det är frihet och jag älskar det.

Men snart börjar en ny dag. Och jag får nog göra som jag brukar när John blund är lite sen, vilket betyder att börja med en ny bok, försvinna in i en ny värld och sedan slumra in när ögonen inte orkar längre. Det får helt enkelt ta den tid det tar.

kärlek

Du ville prata häromdagen
O helt plötsligt blev det tyst
Jag undrar vad som hände
Vi som skrattade nyss
Du trodde säkert att jag hoppats
På nått som aldrig ska bli av
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat
Aldrig ställt några krav

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

Att tillhöra en grupp, ett lag eller en umgängeskrets är en viktig del i våra liv. Att känna sig omtyckt, betydelsefull och älskad kan vara skillnaden på liv och död.

Utan en grupptillhörighet, utan en familj är vi ensamma. Vilka är vi då, när allting försvinner, när vi är ensamma med oss själva, vem döljer sig under ytan av andra människor?

För det är just vad vi är, skapta av de som finns omkring oss, gjutna i den form vi blev satta i, och formade av vår omgivning.

Vilket sorts umgänge vi hamnar i spelar en stor roll för vilken person vi utvecklas till. Självklart har vi en valmöjlighet, vi kan välja, men när det kommer till passa in, att känna att man tillhör en viss krets - då kan grupptryckat lätt ta över.
Att hamna i fel umgänge kan förstöra ett liv. De personer vi omges av har såpass stort inflytande på oss att vi kan glömma bort våra gränser. Känslan av grupptillhörighet kan i vissa fall få oss att göra saker vi annars inte skulle ha en tanke på att göra bara för att man känner sig uppskattat och inte vill mista kontakten och förlora sin plats.

Jag är själv rädd att tappa taget om mig själv om jag förlorar de jag älskar. Att bli lämnad ensam utan att ha någonstans att gå. Jag tror vi alla är rädda för ensamheten. Vi är rädda för ovissheten, att inte veta vad som väntar. Jag är rädd att i en sådant läge glömma bort vem jag är. Att hamna i fel kretsar kan leda till ett liv jag aldrig annars trott var möjligt att hamna i. Nu vet jag vad som är rätt och fel, och det är jag glad för. Men de som inte vet, de hamnar lätt snett, kanske enbart efter ett litet snedsteg.

Det är lättare än vi tror. Och när det gäller den här frågan är jag nog räddare för de i min närhet än för min egen skull. Jag vet att jag är stark nog, jag vet vart jag vill och vart jag inte ska hamna. Men vet min omgivning det? vet mina vänner vilka de är, vilket inverkan livet omkring dem har på deras val och framtid?

Liksom tillhörigheten i en familj behöver vi även vänner, lagkamrater och medmänniskor. Vi behöver få höra att vi är omtyckta, att vi betyder någonting för våra nära, och att vi behövs där vi är. Skulle vi bara vara lite bättre på att uppmuntra, dela ut komplimanger och få människor att förstå att de är betydelsefulla tror jag att vi skulle ha en större chans att motverka dåligt inflytande. Jag tror att mod är vad som behövs. Att våga använda ord, att visa med kärlek till våra medmänniskor och få dem att förstå.

Det kan vara skillnaden på liv och död.

Det känns bättre nu. Jag mår bättre, jag kan tänka klart och jag har bättre koll på situationen, tror jag i alla fall.

Söndagar lockar inte alltid fram det bästa ur mig, men idag har det ändå varit en bra dag. Och det har jag mina kära vänner att tacka för, så; tack vänner.

Nu ska jag ta och mysa ner mig i sängen med en bra bok.

Godnatt folket

:*

Förvirrad, chockad, tom.

Mycket händer på en gång, för mycket. Utan att jag förstår hälften av det. Först släpptes en bomb, minuter efter det en annan. Jag behöver tid att förstå, jag måste få veta vad som händer.

Hur är fortsättningen?