Egentligen borde man inte tänka så mycket när det gäller vissa saker. Istället borde man låta tiden gå, saker hända och ta det som det kommer. Jag tror ändå på ödet så jag borde inte ha svårt att acceptera. Ändå tar det emot, det gör uppriktigt sagt ont. Kanske beror det på att jag tänkt för lite tidigare, varit för säker. Eller så beror det bara på hur det hanterats.

Jag vet att jag är värdig en ursäkt. Lika väl vet jag att jag aldrig kommer få en.

Det känns förjävligt.

Vad ska jag säga? Hur beskriver man den första twilightfilmen? Underbar, otrolig, obeskrivlig?

Det var verkligen något extra att se första filmen på bio igen. Och det förstärkte känslan inför New Moon, förväntningarna var höga. Som vanligt kanske lite för höga. Men det gjorde ingenting, jag var beredd på både fiasko och succé. Eller nej, hade jag klassat den som fiasko hade jag varit grymt besviken nu det vert jag. Tur för mig att den var bra. Bättre än bra,. såklart.

Mer vill jag inte säga. Jag vill varken låta för positiv eller negativ, jag vill att folk ska hinna få sin egen uppfattning, nu har jag min.

Allt jag säger är att ni har något att längta till, och läs böckerna för tusan.

Nu ska jag lägga mig och drömma fina drömmar om allt det här.

Natti

:*

Det var längesen jag blev känslosam till en tvserie. Eller, jag känner med karaktärerna, men det var längesen det syntes på mig, utanpå. Ikväll blev jag det i alla fall, till den bästa serien i hela världen; Grey's anatomy. Underbara, älskade serie, så galet bra. Tårarna bara rann de sista tio minuterna. Det är ingen idé att försöka hålla in.

Förr minns jag att det var så här nästan varje Onsdag, jag antar att det inte slutat på så vis att det lockat fram såna känslor hos mig på ett tag. Eller så har jag missat något, och det tror jag minsan inte.

Från en värld till en annan, nu blir det läsning för hela slanten.

Godnatt

:*

De senaste dagarna har jag haft mycket egentid. Jag har läst ofantligt mycket, lyssnat på musik från morgon till kväll och bara varit. Jag älskar såna dagar, när jag bara får vara. Det är inte bara skönt, de behövs också. Speciellt nu, jag behöver dem, jag behöver kliva in i min egna lilla värld, min egna bubbla och filosofera lite med mig själv.

Egentid är någonting alla behöver, och vi måste ta vara på den. Mysa ner oss i sällskap med oss själva, ta vara på oss, unna oss. För det är nyttigt. Vissa kallar det egoism, att inte tänka på vänner, familj etc. Men jag säger inte att man ska ha egentid hela tiden. Utan någon gång ibland. Och någon gång ibland får man vara egoistisk. Jag tror att det är nyttigt, för som jag fått lära mig så är relationen till sig själv den absolut viktigaste och svåraste relationen man har.

Du har förändrat ditt sätt

Suddat ut varje sår
men i själen din
ja långt, långt in ekar tonåringens vrål

Jag har många gånger förr försökt sätta ord på min kärlek till musiken. Jag har försökt förklara, med ord, liknelser och fraser hur mycket den betyder. Men det funkar inte. Hur jag än försöker kan jag inte förklara känslan. Låtarna som inte liknar någonting annat, ingenting någonsin. Det finns helt enkelt inte ord.

kärlek

Jag såg just en kommentar jag fått på mitt senaste inlägg som handlar om hur jag vill skriva. Personen i fråga påstod att jag inte alls är djup och förstod inte varför jag då ville framstå så i bloggen. Signaturen var "duvetvem".

Men nej, jag har ingen aning om vem personen är, faktiskt. Jag önskar jag visste, då kanske jag skulle förstå vad som menades men tyvärr.

Jag har mina tankar, vad jag skriver är vad jag tänker, och jag vet att det inte finns en kotte där ute som vet vad som rör sig i mitt huvud. Om jag sen inte är särskild "djup" till vardags, det är en annan sak. Men jag har allt mina tankar, vill jag så kan jag. Frågan är nog ändå vart definitionen för djup går. Jag ser att det är upp till var och en att få en uppfattning om det jag skriver och om mig som person, men jag vet att går jag in för det har jag allt några "djupa" tankar även jag.

Jag skulle gärna vilja veta vem signaturen "duvetvem" är, vill du inte komma fram i bloggen är du välkommen att maila eller lämna ett pm på facebook kanske?

Jag väntar på svar

:*

Jag fick precis lite dåligt samvete. Inte pga någonting jag glömt, borde ha gjort eller gjort fel. Utan för att jag känner att jag inte gör något tillräckligt. Det gäller mitt bloggande, och speciellt på senare tid när jag lindat in mer och mer i texten vad jag gjort under dagen, eller vad jag gör för stunden. Och visst kan det vara intressant, om det hör till ämnet eller om jag får ut ett budskap med det. Men annars? det känns som jag håller på att förvandlas till en "hej-det-här-har-jag-gjort-idag" bloggare.

Näst intill min värsta skräck. Vad jag gjort idag kan jag skriva i en dagbok eller berätta för någon som undrar, men inte på bloggen. För med min blogg vill jag skriva något som känns, jag vill ge något som känns eller behålla en känsla som jag sen kan få tillbaka när jag läser.

Om det sen inte blir världens längsta och bästa inlägg varje gång, det spelar ingen roll. Det som jag vill, det är att förmedla en känsla. Antingen till andra, eller till mig själv. Och det är därför jag började blogga. För att skapa, ge och behålla en känsla. Jag vill ge någonting som känns. Och det ska jag fortsätta med nu, ordentligt.

Sådetså.

"Blir du också sugen på något gott inför kvällen?"

Nyss hemkommen från mormor, mätt och trött. Massa god mat, efterrätt, fika, godis osv. Man blir verkligen gödd. Men det känns bra, jag har i alla fall gjort något idag, och det måste ju ses som framgång ändå.

Det var verkligen kul också. Massa snack, skratt och serious talk. Anders och Helena, mamma, mormor, broder och två galna hundar gjorde min kväll. Tippen (som förövrigt fyllde nio månader igår och är min morbrors schäfer), var konstant hyperaktiv, sprang runt, busade. Det bästa är att han inte isett hur stor han är, och hur hans svans som går i hundratio har ner allt i hans väg, underhållande.

Nu ska jag ge mig in i min egen värld igen, min bubbla.
Twilight, here I come.