En blogg i vimlet

Senaste inläggen

Av musikego - 25 mars 2014 00:15

Hola guapas!

Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mig. 


I alla fall, slänger upp lite bilder från senaste karlstadtrippen när alla tjejer var hemma från England, Stockholm & allt vad det är. Supermys!


        

Av musikego - 4 augusti 2013 15:31

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd.

Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade.

Jag älskade mamma. Men jag visste att jag måste berätta. Jag bara måste! Att leva ett liv i hemlighet var av någon anledning aldrig ett alternativ för mig. Jag vet inte ens varför.

Så jag låg där på golvet i fosterställning och grät. Grät ur mig hela min jävla barndom. En hel natt. Kanske flera dagar. Jag minns inte. Sedan gick jag ut i köket och berättade.

Och mamma sa att hon ändå älskade mig.

Men att hon sörjde så att jag aldrig skulle få barn.

För hennes fyra barn hade varit hennes livs mening.

Det sätt hennes liv inte varit bortslösat på.

Det var vad min homosexualitet framför allt betydde för henne: barnlöshet.

Och barnlöshet var något djupt tragiskt i hennes ögon.

Grejen var att jag redan då visste att jag skulle skaffa barn.

Du vet, jag hade gjort den där leken där man säger “Hur många barn ska jag få när jag blir… stoooor?” och så kastar man upp grus i luften, vänder på handflatorna och så mycket grus som fastnar på händerna, så många barn ska man få.

Så saken var liksom klar.

Det hade fastnat grus på mina händer.


-Jonas Gardell.


Av musikego - 2 juli 2013 18:31


        


"Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"


''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det som en tröst. Bara döden skiljer oss åt. Skymta en eld på berget, långt där borta."


http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071&play=4610283&playtype=sändning


"Jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar.

Våga säga nej, våga säga ja. Våga vara lyckliga, tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla, den att ni ska fastna i det här, i sorgen. Att ni om 33 år från nu ska se min död som det största som hände i era liv.

Minns vad vi gjorde, minns våra drömmar, men gå vidare. Paradiset, kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar - om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död, ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå, jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten."



Av musikego - 7 januari 2013 19:07





    



Av musikego - 7 januari 2013 18:54

Det behövdes verkligen.


Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjort, det känns faktiskt som att det var igår jag skrev nästan varje dag. Vad hade jag egentligen att säga?

Jag har läst så ofantligt många mer bloggar idag än vad jag hade då. Jag följer fortfarande en hel del av dem, men det är inte riktigt samma sak. De flesta har liksom tappat stinget, det är inte riktigt lika intressant längre. Eller så är det jag som har tappat intresset.


I vilket fall så har jag varken samma skriv- eller läslust längre. Jag tänker inte på att hålla kvar vissa tankar för att senare kladda ner dem här. Istället försvinner de, och det kanske är bäst så. Men jag tänker i alla fall hålla kvar den här bloggen till de gångerna då skrivlusten kommer tillbaka. Och det känns faktiskt redan roligare nu när det är lite ny färg etc. Man får väl se, antingen fortsätter det som det har vart med ett inlägg per halvår, eller så kanske jag hittar hit lite oftare. Det märks!

Av musikego - 8 juli 2012 14:15

Ibland händer allt på en och samma gång, ibland hänger man inte med verklighten, ibland springer livet ifrån en och man lämnas tom ensam och krossad.


Det hände mig, jag var förstörd, jag var delad, jag försökte samla ihop alla bitar men det tog tid, det gjorde ont det var fruktansvärt. Det som jag hade försökt hålla ihop bröts isär och hoppet maldes ner till grus.


Jag stannade inne, tryckte bort allt. Ingen musik, ingen kontakt, ingen riktig mat, ingen glädje.

Ingenting som kunde påminna mig om det som varit, ingenting som gjorde för ont att se, höra eller känna.


Sen gick jag till jobbet. Andades. Försökte hålla upp ett leende, försökte hålla upp en normal konversation. Fick en liten styrka tillbaka.


Skrattet kom tillbaka, matlusten. Jag träffade fler och fler vänner med tiden och de drog upp mig, hjälpte mig, fick mig att se.


Sen kom festival, vänner, musik och jag var glad igen. Jag hade hämtat mig rätt bra och jag kände mig mer taggad på allt igen.


Då kom smäll nummer två, en smäll jag hade välkomnat med öppna armar bara några veckor tidigare. Men nu var allt förändrat, jag var förändrad, jag hade vänt upp från djupet och gick med rak rygg för första gången på nästan en månad. Jag ville inte höra, även om det var det jag hade velat höra mest i hela världen, de där orden som jag hade önskat hade jag äntligen fått höra. Men de kom för sent, de kom när jag hade lämnat det bakom mig, jag hade ju äntligen släppt det. DÅ kom det. Jag hade t o m blivit lovad att de inte skulle komma, gång på gång hade jag fått höra att det inte kommer att bli så. Det är klart som det är, det kommer inte vända.


Nu vet jag inte riktigt vart jag står.

Förvirrad och lite rädd.

Av musikego - 3 oktober 2011 12:49

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland blir det motsatsen till vad man kanske vill och tror. Men jag fick kloka ord från en fin vän; 


"håll huvudet högt,

och vad man måste tro på - är att allt händer för en anledning!"


Det var nog det bästa jag kunde få höra i nuläget. Ska hålla kvar den tanken, alltid.




..åh. Alla vänner säger så fina saker. Rätt saker, varenda en! Jag har verkligen de bästa vännerna man kan ha. Massa kärlek till er!  ♥


Av musikego - 24 september 2011 21:50

TACK för musiken, verkligen jättetack. Det går inte att tacka ordentligt för allt det fina, alla fina. Låtar, texter, människor. Kent, Winnerbäck, Håkan, The ark, i första hand. TACK. 


Musik är verkligen det bästa som finns, det finns inte en enda sak som slår musiken. Som slår en konsert, det bästa. Känslan, kärleken, allt. 

Det spekuleras i en ny skiva från kents sida nu i höst.

Winnerbäck har precis setts i ''Tack för musiken''. 


Det är så mycket känslor på en gång, alltid. På gott och ont, men mest gott. Minnen som speglas i och av musiken, fina minnen, älskade vänner, människor. 


En himla röra blev det. Men det är verkligen så att det inte går att beskriva hur bra det är, det måste upplevas, kännas.


Det är magiskt, underbart, obeskrivligt, alldeles fantastiskt jävla bra helt enkelt. 


kärlek. 

Presentation

Omröstning

Är du lycklig nu?
 Ja
 Nej

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Statistik


Skapa flashcards