Direktlänk till inlägg 26 november 2009
Jag borde sova nu, som vanligt men jag kan inte. Jag kan faktiskt inte, inte förrens jag har skrivit det här.
Det här inlägget är till Dig. Du som alltid brukade läsa, tror jag i alla fall. Men du kände dig lite bortglömd ibland. Du brukade säga att du gillar att läsa men det vore kul om jag nämnde dig lite mer ibland kanske. Jag kommer inte nämna dig nu, jag hoppas du vet vem du är ändå.
Jag hoppas du fortfarande läser, jag hoppas du inte har glömt mig. Jag vet ärligt inte alls hur det ligger till. Jag vet bara att jag är densamma som jag alltid varit. Jag har inte förändrats, jag är den jag är. Och jag saknar dig, Vi var en stor del av varandras liv. Jag saknar dig som vän, jag säger det här och nu. Jag är ledsen för allt jag gjort som sårat dig, det är jag verkligen. Men jag är inte ensam om att ha varit dum, verkligen inte. Jag vill att du ska förstå. Tänka över och inte vara så jävla envis.
För nu har det gått för länge utan ett ord.
När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...
Det behövdes verkligen. Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | |||
30 | |||||||||
|