Jag är på väg ner i fällan igen. Jag vet om det, ändå gör jag ingenting åt det. Jag vill dit, men jag vill inte se det som en fälla. Jag vill att det ska bli bra, om det ens är möjligt. Eller, vill jag dit?

Ju mer jag tänker ju mer förvirrad blir jag. Jag har sagt att jag inte längre går med på att spela spel, eller att jag själv inte gör det. Men ibland går det inte att undvika.

Jag vet inte vart jag själv står, jag vet inte vart någon annan står och jag vet verkligen inte hur det blir. Men ibland måste man bara lita på tiden, lita på de val man gör. Och jag har redan gjort mitt, jag gjorde det för längesen.

Det är förrvirrande, men jag förstår i alla fall vad jag menar. Och jag vet vad jag vill, jag vet bara inte vad som blir bäst.

Ibland är det väldigt bra att tro på ödet, och låta tiden visa vägen.
Vi säger så, det blir bra.

:*

 

sjolinlinda

19 december 2009 15:15

Hej!
Jag halkade in på din blogg, för att jag inte hade nåt annat att göra. Det är jag glad för - för jag inser att det finns fler där ute som känner och tänker precis som jag. Kände igen mig i både familjesituationen och ditt senaste inlägg. Hittar du lösningen så får du gärna dela med dig av den, för jag letar också... Kram och tack!

http://sjolinlinda.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...