Det finns många olika familjesituationer. Vi har alla olika erfarenheter och olika syn på hur en familj är och ska vara.

En fungerande och bra familj för mig är en familj som kan kommunicera, en kärleksfull och stark familj där man kan lita på varandra. Det är människor som håller ihop i vått och torrt, för att familjen är det viktigaste.

En fungerande och bra familj, där hemmet är en fristad. Jag önskar att alla kunde ha det så, jag önskar att det var en självklarhet. Det är det inte, inte för alla, inte för mig.

Så som jag har växt upp finns ingen kommunikation, knappt någon som lyssnar och verkligen ingen som förstår. Kärleken finns där någonstans, tror jag, men den är väl gömd under år av förtryck och gräl.

Som jag har växt upp är ett hem ingen fristad. När jag var liten försökte jag vara hos vänner så mycket jag kunde, och gick inte det bodde jag mestadels på mitt rum. Jag lärde mig fort att musik kan tysta skriken och den blev min bästa vän.

-

Mitt hus är delat. På nedervåningen, i vardagsrummet finns min pappa. Han jobbar mycket men när han väl är hemma är det där han är. Han skriker mycket, på tvn, på saker som inte går som han vill. Jag tror inte han mår bra, men han gör inte heller någonting åt det, och det är bara han som kan ta det steget.

Jag har tappat respekten för honom. Jag tänker inte nämna vad han skriker och säger när han sitter där i vardagsrummet, men det är inte något jag vill höra. Han har ingen respekt, för någon.

På övervåningen av huset har jag och min bror våra rum. Där finns också allrummet som mamma brukar sitta i. Alltså; pappa sitter på nedervåningen och resten på övervåningen.

   Det är ingen hemlighet att jag tycker om min mamma mer, det är bara så det är. Även om jag har tappat respekten även för henne. Lever man i ett sånt förhållande som hon gör så tar man antingen tag i det genom att göra någonting åt det, eller så lämnar man det. Så är det bara.

Genom att leva kvar i det tvingas även jag och min bror leva i deras problem, och det är inte rättvist.

Jag minns en gång för sex år sen, när jag, mamma och pappa var på väg till min brors konfirmation. Det är sisådär fem minuter med bil till kyrkan och ändå hann helvetet braka lös. I framsätet satt mina föräldrar och skrek åt varandra, i baksätet satt jag, arg och frustrerad och jag minns att jag tänkte "inte nu igen, jag orkar inte mer". Plötsligt tvärbromsar pappa och säger åt oss att gå ut. Jag blir så arg, slänger upp dörren och ställer mig utanför. Sen skriker jag åt dem rätt ut; "SKILJ ER FÖR FAN, JAG VILL INTE HA DET SÅHÄR".

Svaret blev något liknande "JA DET KANSKE VORE NÅGOT. OM DET ÄR VAD DU VILL", Men nej, det var inte vad jag ville, inte egentligen. Jag ville bara ha en fungerande familj.

Så som jag ser på det har det alltid varit jag som varit den starka i min familj. Det är jag som tar tag i problemen och säger vad jag tycker. Jag har många gånger lagt mig i mina föräldrars gräl bara för att jag inte orkat höra skriken och även om det inte alla gånger varit det bästa, så har jag inte kunnat låta bli.

Det finns många olika familjesituationer, och jag önskar att jag är ganska ensam om min.

Det blev inte alls som jag hade tänkt. Förra inlägget jag skrev var menat att bli mitt muntliga framförande i svenska nationella idag, så blev det inte. Istället flyttar jag fram det till imorgon, och byter ämne. Det känns bättre såhär, mer naturligt och närmre hjärtat.

Nu ska jag sätta mig och skriva den nya.

wish me luck

:*