Relationen till andra människor vårdas av två sidor, din och den andres. Funkar inte den ena sidan funkar inte heller den andra, det är som en elkontakt, kommer det ingen ström genom uttaget kan strömmen inte heller föras vidare.

Relationen till sig själv är annorlunda, den kan bara du själv förändra, förbättra och ta hand om. Den är inte som någon annan relation, ingen annan är i närheten lika svår och komplicerad, men inte heller på långa vägar lika viktig.

Frågan är då, hur gör man? hur kommer man dit man vill, hur vet man att man väljer rätt och hur bygger man upp relationen till sig själv?

Jag vet ärligt talat inte alls hur man får den ultimata relationen.

Men jag vet att man måste våga stå på egna ben. Jag har fått höra att genom att hela tiden förlita sig på andra människor - på sin omgivning - kommer man ingenstans. Man måste själv våga ta steget, våga gå ut i mörkret för att hitta ljuset. Friskt vågat hälften vunnet, eller hur?

Ett gammalt ordspråk, eller rättare sagt citat lyder: "Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv". Det är författaren Sören Kierkegaard som sade detta på mitten av 1800-talet och jag tycket det är så klockrent. Det handlar om att hitta sig själv, och för att göra det måste man våga leta.

Det är även som Anna säger "Relationen till sig själv är den absolut viktigaste och svåraste relationen man har". Hon säger det i en artikel ur Dagens Nyheter (15.3.2008), och hon har så rätt. Innan vi kan gå vidare i våra liv, kanske gå in i ett förhållande eller flytta ihop med pojk-/flickvännen behöver vi veta en del om oss själva. För om inte vi vet hur vi själva fungerar, hur ska då någon annan kunna veta det?

Relationen till vänner, släkt och bekanta vårdas av två sidor, relationen till dig själv vårdar du på egen hand. Så se till att göra det ordentligt, lita på dig själv och våga stå på egna ben. Det är ändå den viktigaste relationen vi har.

Det finns tid till att skriva, det finns tankar som ibland måste ner. Sen finns det de tillfällena när man måste skriva, även om man inte riktigt vill egentligen.

Det här är ett sånt tillfälle. Jag har väntat på att kunna skriva, jag har väntat på att orden ska komma, att fingrarna ska flyga. Nu känns det iställer som jag hackar mig fram, det är inte den enkla, vanliga texten. Det är någonting annat, något svårare, någonting påtvingat. Nära på i alla fall.

Jag vill att orden ska komma, jag vill att fingrarna ska flyga och bilda ord, meningar och sammanhang. Men det känns bara som jag upprepar mig. Börjar jag skriva känner jag snart igen mig, samma text som igår, samma text som för en vecka sen?

För tillfället har jag inga nya idéer, och det är riktigt påfrestande. Speciellt nu, när jag måste skriva. Jag måste hitta orden, meningarna och sammanhangen. Jag måste göra det nu, ikväll, innan jag blir för trött och inte orkar.

Och jag kan ju säga att pressen inte gör det enklare precis. Men nu ska jag koncentrera mig, nu måste jag komma igång. och det känns faktiskt som jag kan. Jag vet att jag kan.

Det är bara att hitta orden.

Det har varit lite kärvt med tid ett tag nu, och ärligt talat har jag inte haft så mycket att säga. Jag har helt enkelt inte varit på skrivhumör, och jag gillar det inte. Å ena sidan är det skönt att inte ha några idéer för ett tag, speciellt när jag vet att jag ändå inte hinner eller kan skriva. Å andra sidan vet jag inte när nästa ämne ploppar upp, och jag behöver det idag egentligen. Ska nämligen ha ett muntligt nationellt prov imorgon, känns sådär.

Aja, jag antar att det bara är  att vänta och se, och hoppas att jag får ett infall ikväll. Ska försöka att inte tänka så mycket på det, det är då det blir som bäst.

I'll be back.

:*