Ta det med en gnutta ironi. Eller två gnuttor kanske, om man kan säga så. Och kan man inte det så gör jag det ändå.

Dagen började med en försenad malinda till bussen. Jag som var så duktig och var i tid till matten igår, jag ville inte vara sen idag. Som tur var så blev jag inte det heller. För lektionen var inställd. Jag tycker så mycket om den underbara informationen som vi får i skolan, puss på det!

Det blev en sväng på stan innan körlektionen, som gick bra antar jag. Synd bara att jag inte orkar ta tag i teorin. Det får blir imorgon, väl?

Sen blev det en sväng till på stan, missade att vi visst började engelskan halv ett och inte ett. Blev snabb lunch och sen iväg till lektion. Men det gjorde ingenting för idag var det nationella muntliga provet och jag skulle inte in förrens senare. Goprat medtjejorna och sen nationellt som jag inte har en aning om hur det gick egentligen.

Planerade idrottslektionen som jag, Sofy och Matty ska ha på torsdag. Det blir bra. Sen var klockan visst ganska mycketoch vi slutade en halvtimme efter när vi egentligen skulle slutat, kanonkul!

 Efter ensjuhundansknepig skoldag så tänkte ag att jag skulle vara lite hurtig. Träningskläderna var med och jag tog bussen till kmti. Väl i omklädningsrummet märker ag att jag först glömt träningsschemat i den andra bagen hemma, fast det gör inte så mycket, jag kan det i huvudet. Sen märker jag att jag glömt låset ochtydligen så har de inget att låna ut heller. Jiiiho. Det löser vi med att ha väskan bakom disken. Sen var det det där med vattenflaska... Det är väl inte så viktigt att dricka medans man tränar va? Jooo för det är det. Så detfick bli att springa in på toan efter var tredje övning och försöka få i mig några droppar i alla fall. 

Träningen gick bra. Och jag är stolt över att jag inte åkte hem när allt gick emot. Fick även än en gång höra att ens pojkvän inte vill träffa en. I loooove it.

Så ja, vad ska man säga. En mycket bra dag! not.

Jag är inte ensam.

Det kan kännas så ibland, ofta, när någonting går snett, när helvetet bryter lös hemma eller när jag bara tänker tillbaka på åren som gått.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan, du har säkert också känt det. Tiotals, kanske hundratals gånger. Men det gäller att lära sig att man inte är ensam, hur övertygande känslan än är.

Jag har börjat läsa ett liv. Jag har hittat en människa som jag känt till sen jag var runt 8 år. Den här människan har för mig alltid varit stark. Vi har aldrig varit nära vänner, vi har aldrig pratat på riktigt, om viktiga saker. Ändå har jag den bilden av henne. Hon är stark.

Nu vet jag. Jag vet att hon egentligen inte var riktigt så start som jag trodde. Hon - liksom jag - har inte haft det enkelt. Hon har kämpat, krigat och försökt känna sig trygg. Men detär inte så enkelt.

Den där Svensson familjen som man ibland hör talas om - Mamma, pappa, två barn, volvon och hunden - den är inte verklig för alla. Middag klockan sju varje kväll, då hela familjen äter tillsammans, samtalar och har trevligt. Jag vet inte när jag var med om det sist. Kanske aldrig

Det jag försöker få fram är i alla fall det att vi inte är ensamma. Jag visste inte då hur läget var. Jag visste inte hur jobbigt hon hade det. Hon visste inte hur mitt liv var, hon visste inte hur jobbigt jag hade det.  Vi vet inte nu heller, inte på riktigt. Vi vet genom det vi läser, vi vet genom det vi hör. Men vi har aldrig pratat om det, vi två.

Det skulle nog inte funka heller, kanske vid rätt tillfälle, om det kommer. Annars tror jag att det är en stor hjälp att bara veta. Vi vet bättre nu, vi vet att vi inte är ensamma. Våra problem är inte desamma, men det finns vissa likheter. Och att veta det, det stärker en. Att veta att vi båda haft det hårt, men att vi lever och mår lite bättre nu, det hjälper.

Synd bara att vi inte visste tidigare. Vem vet vad som hade kunnat varit idag då

Kanske hade en vänskap funnits, istället för den ytliga bekantskapen som finns idag. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra tidigare. Kanske hade det blivit katastrof. Jag har inte svaren, jag vet bara att det stärker att veta att man inte är ensam

:*

Jag kan säga såhär; jag har en vän med en pojkvän. Jag träffade min vän för, låt säga inte allt för längesen. Vännen berättade om vad som hände i hennes liv och efter vad hon sa kan jag säga att killar är inte alltid helt enkla att förstå.

Hon berättade att hennes kille har en fritidssyssla som hon självklart accepterar, men det kan bli lite over the top ibland. Som en gång nyligen då hon kände att nu gick det för långt. Pojkens hobby tar för mycket av hans tid. Till viss del är hon glad för pojkens skull, hon berättar att hon är stolt över hur duktig han blivit på så kort tid. Men det känns ändå inte bra, hon är lite orolig, han blir som isolerad.

Dessutom går hobbyn ibland före henne själv. Hon säger att det gör ont, hon blir sårad och ledsen. Ensam.

Pojken tänker efter han agerat, och det blir inte bra. Skulle jag ge pojken ett råd skulle det nog vara något i stil med att han borde dra ner på hobbyn, tänk på kärleken och visa att hon är viktigare. Gör någonting drastiskt, överraska henne, gör henne glad igen. Tänk före du agerar och fundera över vad du vill prioritera

:*

Det var längesen jag läste en bok. En hel bra bok som jag själv valt.

I höstas började jag med första Stieg Larsson boken "Män som hatar kvinnor" som mamma hade lånat hem från biblioteket. Men när jag kommit en bit i den kom en av mina lärare på att nu ska vi läsa en bok i skolan också! Tyvärr så funkar det inte att läsa två böcker samtidigt för mig, det blir bara fel och så blandar jag ihop dem och grejer. Så jag fick prioritera skolan och släppa taget om den omtalade Larsson boken.

Såhär i efterhand önskar jag nästan att jag hade struntat i skolan vid det tillfället. Alla som läst "Män som hatar kvinnor" säger att den är så fantastiskt bra, "bästa boken jag läst!" osv. Men jag kunde inte göra så. Det hade troligen inte varit så bra för mina betyg och blablabla.

Den boken vi hade hemma var som sagt lånad på biblioteket. Självklart hann lånet gå ut innan jag hann fortsätta på den (Mamma hade ju läst den innan så vi hade haft den ett tag) . Och gissa hur lång kön är på karlstads bibliotek nu, 12 personer! Tolv människor vill läsa den där nedrans boken. Den kommer aldrig bli min om jag ska vänta så länge. Jag kommer hinna bli gammal och rynkig innan det händer.

Som tur är finns det andra alternativ.Vi har faktiskt tvåan och trean hemma i pocket. Mamma var iväg och skulle köpa ettan också när vi hade bokrea i stan men den tog slut... Nu tror jag iofs att den kan vara tillbaka i butikerna. Något annat känns inte rimligt. Så, kanske ett besök till akademibokhandeln i veckan skulle vara något? Det kör vi på

:*

Jag orkar ingenting just nu. Min energi försvann med solen. Hela himlen är grå, färglös.

Likaså jag. Jag vet inte vad som händer. Jag hinner inte med, snälla sakta ner.

Ta mig härifrån

Johannes<3

Min pappa behöver hjälp. Så är det bara, jag har försökt gjort mitt. Nu är det någon annans tur, jag orkar inte ta på mig ansvaret längre. Jag släpper det här nu

Hela kvällen har han och mamma tjaffsat. Hela kvällen har han druckit. Hela kvällen har han klagat, skrikit och gråtit. Jag vill inte mer

snälla ta över

Bilder snurrar i mitt huvud på både det ena och det andra. Det är inte mycket jag förstår av det jag tänker för tillfället. För många skuggor, för mycket som hänt.

Men jag vet i alla fall att jag har mina människor.

Tack vänner för att ni finns, tack för allt ni gör och allt ni säger. Era leenden vill jag alltid ha, er vill jag alltid se och era ord vill jag alltid höra.

Sen vill jag bara säga att jag älskar min Johannes. Du är bäst älskling :*

Nu är det två timmar och fyra minuter kvar av mitt liv som sjuttonåring. Sen blir jag stor, eller större i alla fall.

Sist jag blev stor måste ha varit när jag blev 15, det var ju megacoolt. Byxmyndig och allt, fett. Innan det var det nog när jag började sjuan, ny skola, ny klass. Jag var megagrym. 10 år var ju ocksåen milstolpe. Då fick man en extra siffra och wao, det var kungligt. Fast jag tänkte nog inte så mycket på det då, det var nog roligare att få en massa presenter. Man får ju inte glömma 6års dagen heller, det är den jag minns bäst. Jag fick en prinsessklänning, tiara, prinsess-spel och inlines. Jag hade långt fint lockigt hår på den tiden också. Nu är det mest lockigt, och fint när det vill det.

 Två timmar till nästa milstolpe nu alltså. Mindre än det nu faktiskt. Det känns konstigt, jag kanske blir stor på riktigt nu. Det finns ju inte så många milstolpar kvar ändå. 20 är en självklar, systemet och vuxenlivet väntar. Sen  får det väl bli en trettioårskris 10 år senare, nästan ett måste. Efter det får det vara 50. Och då är det 20 långa år emellan.

Efter det då? ja, pensionen såklart. Och hundraårsjubileumet.

Jag kanske ska lugna mig lite, det känns som om jag går händelserna i förväg. 

Nu ska jag satsa på morgondagen. Det ska bli den bästa artonårsdagen någonsin

:*