Jag är inte ensam.

Det kan kännas så ibland, ofta, när någonting går snett, när helvetet bryter lös hemma eller när jag bara tänker tillbaka på åren som gått.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan, du har säkert också känt det. Tiotals, kanske hundratals gånger. Men det gäller att lära sig att man inte är ensam, hur övertygande känslan än är.

Jag har börjat läsa ett liv. Jag har hittat en människa som jag känt till sen jag var runt 8 år. Den här människan har för mig alltid varit stark. Vi har aldrig varit nära vänner, vi har aldrig pratat på riktigt, om viktiga saker. Ändå har jag den bilden av henne. Hon är stark.

Nu vet jag. Jag vet att hon egentligen inte var riktigt så start som jag trodde. Hon - liksom jag - har inte haft det enkelt. Hon har kämpat, krigat och försökt känna sig trygg. Men detär inte så enkelt.

Den där Svensson familjen som man ibland hör talas om - Mamma, pappa, två barn, volvon och hunden - den är inte verklig för alla. Middag klockan sju varje kväll, då hela familjen äter tillsammans, samtalar och har trevligt. Jag vet inte när jag var med om det sist. Kanske aldrig

Det jag försöker få fram är i alla fall det att vi inte är ensamma. Jag visste inte då hur läget var. Jag visste inte hur jobbigt hon hade det. Hon visste inte hur mitt liv var, hon visste inte hur jobbigt jag hade det.  Vi vet inte nu heller, inte på riktigt. Vi vet genom det vi läser, vi vet genom det vi hör. Men vi har aldrig pratat om det, vi två.

Det skulle nog inte funka heller, kanske vid rätt tillfälle, om det kommer. Annars tror jag att det är en stor hjälp att bara veta. Vi vet bättre nu, vi vet att vi inte är ensamma. Våra problem är inte desamma, men det finns vissa likheter. Och att veta det, det stärker en. Att veta att vi båda haft det hårt, men att vi lever och mår lite bättre nu, det hjälper.

Synd bara att vi inte visste tidigare. Vem vet vad som hade kunnat varit idag då

Kanske hade en vänskap funnits, istället för den ytliga bekantskapen som finns idag. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra tidigare. Kanske hade det blivit katastrof. Jag har inte svaren, jag vet bara att det stärker att veta att man inte är ensam

:*

 

Sofie

23 maj 2009 15:13

Det var ett väldigt fint inlägg Malinda!

http://sofiiejohansson.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...