Nu är det två timmar och fyra minuter kvar av mitt liv som sjuttonåring. Sen blir jag stor, eller större i alla fall.

Sist jag blev stor måste ha varit när jag blev 15, det var ju megacoolt. Byxmyndig och allt, fett. Innan det var det nog när jag började sjuan, ny skola, ny klass. Jag var megagrym. 10 år var ju ocksåen milstolpe. Då fick man en extra siffra och wao, det var kungligt. Fast jag tänkte nog inte så mycket på det då, det var nog roligare att få en massa presenter. Man får ju inte glömma 6års dagen heller, det är den jag minns bäst. Jag fick en prinsessklänning, tiara, prinsess-spel och inlines. Jag hade långt fint lockigt hår på den tiden också. Nu är det mest lockigt, och fint när det vill det.

 Två timmar till nästa milstolpe nu alltså. Mindre än det nu faktiskt. Det känns konstigt, jag kanske blir stor på riktigt nu. Det finns ju inte så många milstolpar kvar ändå. 20 är en självklar, systemet och vuxenlivet väntar. Sen  får det väl bli en trettioårskris 10 år senare, nästan ett måste. Efter det får det vara 50. Och då är det 20 långa år emellan.

Efter det då? ja, pensionen såklart. Och hundraårsjubileumet.

Jag kanske ska lugna mig lite, det känns som om jag går händelserna i förväg. 

Nu ska jag satsa på morgondagen. Det ska bli den bästa artonårsdagen någonsin

:*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...