Jag måste bli bättre på att inte tänka. Det låter så enkelt, att bara släppa allt, tömma huvudet och inte bry sig. Ändå har jag så svårt att klara av det. Tankarna jag inte vill ha tränger sig på mer och mer, jag känner att de ligger och gnager och vill fram, och jag har svårt att stoppa dem. Ibland går det, när jag verkligen koncentrerar mig på någonting annat, att tänka på något som känns bra eller som påverkar mig starkt.

Men vid vissa tillfällen hjälper det bara inte. Jag blir ständigt påmind, om och om igen. Jag tror att jag har förträngt eller glömt, eller kommit över det. Men till min besvikelse blir jag påmind igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt och det kan funka bra på dagar och kvällar. Men när natten kommer och jag ska lägga mig, det är då jag tänker som mest. Det är då tankarna glöder och det jag verkligen inte vill tänka på trycker sig fram, och jag blir återigen påmind.

Jag vill verkligen bara kunna släppa taget. Jag vill strunta i det, helt och hållet. Och ibland kan jag det, med hjälp av mina vänner, som nog inte ens vet att de hjälper eller vad de hjälper mot. Men det är bara tillfälligt, som sagt när natten kommer har jag svårt att säga nej.

Det vore verkligen skönt att kunna släppa.

Men helst av allt vill jag bara få som jag vill. Det är det som gör det så jobbigt, att jag vill. Men jag kan inte bestämma över min vilja i det här läget. Jag kan inte ändra åsikt, trots allt som varit så vill jag fortfarande. Jag känner mig svag, patetisk. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Jag är fångad i min egen vilja.

Hur väl behöver man känna en person för att verkligen bry sig om den?

Kan ett möte räcka? behöver man längre tid, kanske en vecka, månad, år?

Jag vet hur jag funkar, det jag inte vet, är hur någon annan funkar. Ingen alls.

Jag kan bara gissa mig fram. Men just nu är jag ganska förvirrad.

Egentligen tror jag inte det är tiden som spelar roll, jag tror mer på kontakten och personkemin.

Eller jag trodde mer på det. Nu vet jag inte längre. Efter en vecka är jag helt blind, jag vet inte vad som är äkta och inte. Jag vet inte alls vad som spelar roll. Jag trodde det var något speciellt, för en gångs skull. Det var det inte, jag hade fel.

Likt en leksak man har i en vecka, sen bara slänger bort. Jag känner mig bortslängd.

Egentligen borde man inte tänka så mycket när det gäller vissa saker. Istället borde man låta tiden gå, saker hända och ta det som det kommer. Jag tror ändå på ödet så jag borde inte ha svårt att acceptera. Ändå tar det emot, det gör uppriktigt sagt ont. Kanske beror det på att jag tänkt för lite tidigare, varit för säker. Eller så beror det bara på hur det hanterats.

Jag vet att jag är värdig en ursäkt. Lika väl vet jag att jag aldrig kommer få en.

Det känns förjävligt.

Vad ska jag säga? Hur beskriver man den första twilightfilmen? Underbar, otrolig, obeskrivlig?

Det var verkligen något extra att se första filmen på bio igen. Och det förstärkte känslan inför New Moon, förväntningarna var höga. Som vanligt kanske lite för höga. Men det gjorde ingenting, jag var beredd på både fiasko och succé. Eller nej, hade jag klassat den som fiasko hade jag varit grymt besviken nu det vert jag. Tur för mig att den var bra. Bättre än bra,. såklart.

Mer vill jag inte säga. Jag vill varken låta för positiv eller negativ, jag vill att folk ska hinna få sin egen uppfattning, nu har jag min.

Allt jag säger är att ni har något att längta till, och läs böckerna för tusan.

Nu ska jag lägga mig och drömma fina drömmar om allt det här.

Natti

:*

Det var längesen jag blev känslosam till en tvserie. Eller, jag känner med karaktärerna, men det var längesen det syntes på mig, utanpå. Ikväll blev jag det i alla fall, till den bästa serien i hela världen; Grey's anatomy. Underbara, älskade serie, så galet bra. Tårarna bara rann de sista tio minuterna. Det är ingen idé att försöka hålla in.

Förr minns jag att det var så här nästan varje Onsdag, jag antar att det inte slutat på så vis att det lockat fram såna känslor hos mig på ett tag. Eller så har jag missat något, och det tror jag minsan inte.

Från en värld till en annan, nu blir det läsning för hela slanten.

Godnatt

:*

De senaste dagarna har jag haft mycket egentid. Jag har läst ofantligt mycket, lyssnat på musik från morgon till kväll och bara varit. Jag älskar såna dagar, när jag bara får vara. Det är inte bara skönt, de behövs också. Speciellt nu, jag behöver dem, jag behöver kliva in i min egna lilla värld, min egna bubbla och filosofera lite med mig själv.

Egentid är någonting alla behöver, och vi måste ta vara på den. Mysa ner oss i sällskap med oss själva, ta vara på oss, unna oss. För det är nyttigt. Vissa kallar det egoism, att inte tänka på vänner, familj etc. Men jag säger inte att man ska ha egentid hela tiden. Utan någon gång ibland. Och någon gång ibland får man vara egoistisk. Jag tror att det är nyttigt, för som jag fått lära mig så är relationen till sig själv den absolut viktigaste och svåraste relationen man har.

Du har förändrat ditt sätt

Suddat ut varje sår
men i själen din
ja långt, långt in ekar tonåringens vrål

Jag har många gånger förr försökt sätta ord på min kärlek till musiken. Jag har försökt förklara, med ord, liknelser och fraser hur mycket den betyder. Men det funkar inte. Hur jag än försöker kan jag inte förklara känslan. Låtarna som inte liknar någonting annat, ingenting någonsin. Det finns helt enkelt inte ord.

kärlek

Jag såg just en kommentar jag fått på mitt senaste inlägg som handlar om hur jag vill skriva. Personen i fråga påstod att jag inte alls är djup och förstod inte varför jag då ville framstå så i bloggen. Signaturen var "duvetvem".

Men nej, jag har ingen aning om vem personen är, faktiskt. Jag önskar jag visste, då kanske jag skulle förstå vad som menades men tyvärr.

Jag har mina tankar, vad jag skriver är vad jag tänker, och jag vet att det inte finns en kotte där ute som vet vad som rör sig i mitt huvud. Om jag sen inte är särskild "djup" till vardags, det är en annan sak. Men jag har allt mina tankar, vill jag så kan jag. Frågan är nog ändå vart definitionen för djup går. Jag ser att det är upp till var och en att få en uppfattning om det jag skriver och om mig som person, men jag vet att går jag in för det har jag allt några "djupa" tankar även jag.

Jag skulle gärna vilja veta vem signaturen "duvetvem" är, vill du inte komma fram i bloggen är du välkommen att maila eller lämna ett pm på facebook kanske?

Jag väntar på svar

:*