"Jag hör hemma på norrstrand fysiskt. Jag hör hemma på hiphopens gator psykiskt och vart som helst med den jag älskar i hjärtat"

Är det inte helt underbart sagt eller vad?

Den här onsdagen började inte så värst bra. Men det vände när jag kom igång och tillslut var den alldeles fantastiskt lyckad!

Idag har jag avslutat en 100 poängs kurs. Vilket är lite sorgligt för textkommunikation är kul, men skönt ändå för det betyder att jag är ledig på onsdag!

Sen har jag skrattat en hel del i dag, en himla massa faktiskt. Det var längesen jag hade en sådan skratt-dag som denna. Det bara väller ur mig. Kanske är det vårkänslorna som kryper fram?

Människor har gjort mig glad idag, jag har gjort människor glada - jag har t o m köpt mig en glass!

Jag vet inte om livet kan bli så mycket bättre en så enkel lilllördag som denna. Det vore i så fall om min johannes var här v

"åh vilken underbar dag"  :D

Puss!

Moa är 17 år och går andra året på gymnasiet. Vilket program eller skola, det vill hon hålla hemligt på grund av omständigheterna.

Den 17åringen jag träffar är rädd. Rädd för att ge ut sig och rädd för att folk ska få reda på hennes hemligheter. Till en början är det lite svårt att få igång en konversation, hon litar inte på mig. Men det blir snart enklare, samtalet flyter på och jag blir snart alldeles fast i hennes berättelse.

En splittrad familj

Moas liv är inte som alla andras.

– Mina föräldrar bor tillsammans men mer än så är det inte. Liven är delade, berättar hon.

   Under åren har det tärt ordentligt på relationerna i huset, Moa säger att hon inte står nära någon. Varken föräldrarna eller hennes äldre bror. När jag frågar henne hur länge det har varit såhär svarar hon; - Så länge jag kan minnas.

En frånvarande far

Hon berättar att hennes pappa aldrig riktigt funnits där, hon har bara vaga minnen från barndomen.

- Jag vet inte om jag vill stå honom närmre, egentligen vill jag nog det. Men det är enklare att låta det vara som det är. Moa skyller mycket av situationen på hennes pappa, just därför har hon svårt att ta kontakt med honom.

- Han har ingen respekt för någon i huset. Han sitter mest på undervåningen och skriker på teven eller på oss, jag vet inte riktigt vilket. Men man tar åt sig.

Slagit sönder väggen

Moa berättar om gånger då hon varit riktigt rädd för sin pappa.
– Han skriker hemska saker som alla hemma hör. En gång slog han t o m sönder en vägg för att han blev så arg. Jag är bara glad över att han inte tagit ut det på oss på det sättet, säger hon med en suck.

   Moa fortsätter berätta om hennes familjesituation, hon pratar om en mamma som är för svag för att göra någonting åt situationen, om en bror som inte verkar bry sig och fadern såklart, som på senare år börjat skrämma henne mer och mer. Och mitt i det här står Moa.

En hjälpande hand

Men en dag kom en vändpunkt. Det var första gången hon verkligen kunde prata om problemen. Då hon fick reda på att en kompis till henne var i en liknande situation.

– Först trodde jag inte på det, jag kunde inte tänka mig att det fanns fler som mig. Men när jag tänk på det ett tag och det sjönk in började jag gråta. Det var en sådan lättnad.

   Tillsammans har de tagit sig framåt, de har kunnat prata med varandra vilket Moa säger har hjälpt de båda något otroligt.

Ungdomsmottagningen blev en räddning

En dag tog de mod till sig och gick till ungdomsmottagningen i stan för att få hjälp.
– Vi gick in, tog en lapp och väntade på vår tur. Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit förut. Hela jag skakade, berättar Moa.

Efter den dagen har det blivit lite enklare. Hon går regelbundet till en terapeut, och hon säger att det känns ljusare nu.

– Jag tror verkligen att det kommer bli bättre, avslutar hon. Och hon har en självsäkerhet i rösten när hon säger det som gör att hon även får mig att tro det.

Hemma från sälen är man. Och många skandaler blev det där uppe. Karlstadfolket som var uppe står det om i både nwt, vf och aftonbladet.  Bloggen är nere, dvs "c to the j" skvallerbloggen som gav oss alla det lilla extra för dagen.

Jag är faktiskt seriös, jag tyckte om den där bloggen, det var rolig läsning. Visst, en del inlägg var bara jobbiga och aningen överdrivna och kanske gick de för långt några gånger. Men det kommer bli tomt utan den. Jag hoppas t.o.m att det kommer en hemsida som de sa...

Jag förstår ju självklart att inte alla upskattade den lika mycket. Det kan inte vara kul att bli uthängd med något man inte vill eller kan stå för, och jag vet att man får ta skvallret med en nypa salt. Det är ju ändå bara skvaller. Vad jag tror så var långt ifrån allt som stod där sant. Men det spelar ingen roll för mig, jag lägger inte allt jag läser på minnet, men det är kul för stunden.

Och det är väl som vi alla säger "Så länge man inte är med själv är det underhållande läsning".

Tänkte bara få ur mig det.
Tack & hej.
:*

http://nwt.se/karlstad/article489359.ece

http://vf.se/Nyheter/Varmland/Karlstadsbo-knivhuggen-i-Salen-090303.aspx

Sälen har varit helt skitsjukgrymtkul! Och ja, det finns ett sånt ord...

I alla fall, fest fest fest, helt galet bra folk och allmänt bäst. Fast helt utan lite kaos kan man ju inte klara sig. Elin badar numer i blåmärken, jag har en hand svullen som en ballong, Lizzie och Henke var rätt bråksjuka på varann, Jossie blev typ inrökt i en av partystugorna och Jocke blev helt klart mest knäck under hela resan när jag och Ankan vann vadet (y)

Nu är jag i Sunne och myser, trött och sliten som satan, JAG sov till ett! vilket jag inte gjort på typ hundra år.

Bättre inlägg kommer när jag får ork till det. Tills dess får ni höra om mitt fantastiskt braiga liv i lite mindre ljupa inlägg. Jääääää

Vi ses;)

:*