Sägs vara en otursdag, förra månaden gick det bra men nu var det värre. Förkyld, huvudvärk och illamående på det, inte kul.

Jag återkommer väl när det är bättre. 

Jag läser inlägg som jag själv skrev i sommras. Soliga dagar, mindre bra dagar och underbara dagar som aldrig glömms.

Det som berörde mig mest var ändå det jag skrev efter arvikafestivalen. Det är egentligen inte så mycket om vad vi gjorde, det är inte så splittrat utan det handlar om en sak; kentkonserten. Det var det bästa på hela festivalen, helt underbart! och jag minns det som igår. Jag minns mina känslor när ridån dras ner. "Likt en våg av kärlek" för att citera mig själv. Jag minns även slutet, som alltid får mig i ett sådant melankoliskt stadie. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, gläde, sorg, frustration? Så istället blir det en blandning av allt, helt galet.

Men saken var ju då den att min lycka inte tog slut när kent lämnade scenen.Det gör den väl aldrig  i och för sig, lyckan efter en kentkonsert gör mig ett bra tag. Men den här gången var det ändå annorlunda. När kent lämnat scenenmötte jag upp Elin. Och det var Elin som fick min värd att snurra igen. Hon hade fångat Martin Skölds Svettband, och vem tror ni hon gav det till - om inte mig!  Lyckan var total. Jag ryser bara jag tänker på det.

Tack Elin!

:*

Jag ska inte vara hemma nu, jag ska inte kunna skriva nu. Jag ska sitta och ringa till en massa okända människor fram till nio. Men det gör jag inte.

Min hals är nämligen tjock som en fet amerikansk hot dog. Eller någonting liknande, väldigt tjockt. Dessutom hostar jag vid minsta ansträngning, ibland även utan ansträngning. Så Loui skickade hem mig. Därför kan jag sitta här nu

Förresten så snöar det ute, det förstör den lilla vårkänsla som jag hade. Typiskt.

Nu ska jag pigga upp mig själv med någonting gott, typ varm choklad.

Puss på det

:*

Jag var uppe sju imorse - kanske lite tidigt även för mig när det är ledigt, men nu hade jag en anledning, faktiskt. Klockan nio skulle jag nämligen vara på Tingvalla trafikskola i stan för första körlektionen där. Det gick väl helt okej, som Lennart sa "Du har ju inte kört på någon än i alla fall, höhöh". Det var ett skämt, ja. Körningen gick bra, nervöst men bra.

En sak vet jag, jag ska ha en likadan bil som mamma. En liten, enkel och söt Chevrolet. Ingen stor hemsk volvo som någon annan Svensson.

Måste bara påpeka att jag kör bra, faktiskt. Tro inget annat!

:*

Sol, värme och smält snö. Visst kommer vårkänslorna en sån här härlig dag. Och inte är det slut där heller, jag är nämligen ledig idag! hur skönt som helst. 

Så, en ledig dag som denna kan man ju välja att sova hur länge man vill, ligga och dega, dra sig och bara njuta av vilan. Men nej tack säger jag, det är inte riktigt jag. Jag vill upp på morgonen, ut när det är så fint och helst få ut något av dagen. Så är det i alla fall när jag sover själv här hemma, är man två brukar det vara lite svårare att komma ifrån den mysiga tillvaron i sängen..

Men det är inte se lätt att få ut något av dagen även om man går upp tidigt. Ofta hamnar jag här, framför teven, eller på rummet med en bok. Vilket såklart inte är helt fel det heller men när våren nu äntligen börjar komma (hoppas jag!), så vill jag ut, jag vill ta vara på den värme som kanske inte stannar.

Snart ska jag i alla fall till stallet, då blir det en skön ridtur i solen hoppas jag. Skönt!

:*

Nu till lite seriösare ämnen. Många har kommenterat mitt reportage om "Moa", vissa tycker det är välskrivet, andra reagerar på innehållet som faktiskt är ganska starkt.

Det är en verklighetsbaserad berättelse. Och det är inte bara jag som varit med om det, det är så många fler än ni tror. Jag får höra om folk som har det på liknande sätt lite då och då. Från kompisar, kompisars kompisar, folk jag knappt känner osv.

Och det gör mig så ledsen, att så många tvingas leva genom något så jobbigt. Det gör mig ont att jag inte visste då att alla dessa var i samma sits. För det bästa stödet man kan få, är av en liksinnig. Någon som går igenom samma sak och förstår. Det fanns stunder då jag verkligen önskade att någon skulle ha det som mig, hur hemskt det än låter. Jag ville bara ha någon som förstod.

Om du lever i den här misären, kan du alltid prata med mig. Så ska jag i alla fall försöka förstå, eller bara lyssna. Ännu bättre är att ta hjälp, gå till skolsköterskan,stans ungdomsmottagning, eller något annat ställe som känns bra för dig. Bris hemsida finns alltid om du inte riktigt vågar ta steget än. Det är ett jättesteg att våga, men det hjälper något oerhört. Att få prata, förklara och gråta ut hos någon som verkligen ger sig in för det. Och kan hjälpa på riktigt, det är guld.

Jag blir verkligen berörd av hur många det är, överallt som har ett helvete hemma. Det är hemskt att det ska få fortgå. Så våga, var stark och ta steget, för din och din framtids skull. Det är ett steg framåt.

Sen måste jag bara tillägga, om man märker på någon annat att inte allt står rätt till - våga prata om det. Ta upp det och fråga, det skadar inte.

Kärlek på det

:*

Det sprids fortare och fortare i vårt samhälle. Likt ett virus går det från hus till hus. Jag kan inget göra, förutom att stå emot och försöka jobba för att fler ska våga vägra.

Så vad är egentligen det hemska som jag  pratar om?

För vissa kanske det redan är självklart, andra har inte en aning. Det handlar om ett simpelt dataspel. Ett beroendeframkallande-hundra-kronor-i-månaden-spel.

World Of Warcraft.

Börja aldrig spela, om du börjat sluta så fort du kan. Det är dyrt, ovärt och tar upp alldeles för mycket av din tid. Dessutom är det noobigt.

Och nej, jag spelar inte. Har aldrig gjort, och kmr inte göra heller.

:*

Gårdagen gav mucho mycket. En timmes matte följdes av inställd lektion vilket gjorde att jag började 11.55 och slutade 12.50 Inget jag sörjer allt för mycket över.

Sen blev det vandring på stan med puddingarna Bea & Soffy. Hur härligt är det inte att ha hur mycket tid som helst över och bara prova vår och sommarkläder? Snacka om längtan till sommaren.

Efter några timmars traskande på stan blev det teorikurs för mig. Roligaste på länge! första människan man ser känner man igen och sen sitter Amanda där också, helt sjukt. Samma klass, samma gata men visste någon av os detta? klart inte. Sen kommer en herr Brynolf och gör oss sällskap  också, samt en mediemänniska till.

Teorin var egentligen långtråkig men gör man det till något kul så blir det också så. Skrattanfall på skrattanfall, sen somnade Amanda. Bra jobbat tjejen!

Jag kom hem till lite innan åtta någongång, åt och däckade i sängen. Huvudvärk efter för lite mat och inte må så bra. Vaknade vid halv elva igen, ringde Johannes och sen blev det sova.

Bra dag ändå, hoppas varje teorilektion blir lika bra. Om man räknar bort huvudvärk och dödäcka efter kanske...

:*