Jag läser inlägg som jag själv skrev i sommras. Soliga dagar, mindre bra dagar och underbara dagar som aldrig glömms.

Det som berörde mig mest var ändå det jag skrev efter arvikafestivalen. Det är egentligen inte så mycket om vad vi gjorde, det är inte så splittrat utan det handlar om en sak; kentkonserten. Det var det bästa på hela festivalen, helt underbart! och jag minns det som igår. Jag minns mina känslor när ridån dras ner. "Likt en våg av kärlek" för att citera mig själv. Jag minns även slutet, som alltid får mig i ett sådant melankoliskt stadie. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, gläde, sorg, frustration? Så istället blir det en blandning av allt, helt galet.

Men saken var ju då den att min lycka inte tog slut när kent lämnade scenen.Det gör den väl aldrig  i och för sig, lyckan efter en kentkonsert gör mig ett bra tag. Men den här gången var det ändå annorlunda. När kent lämnat scenenmötte jag upp Elin. Och det var Elin som fick min värd att snurra igen. Hon hade fångat Martin Skölds Svettband, och vem tror ni hon gav det till - om inte mig!  Lyckan var total. Jag ryser bara jag tänker på det.

Tack Elin!

:*

 

malin

12 mars 2009 18:04

han är lagomt stor, men hur snäll som helst :D jag är inte så bra på förklaringar, men kolla på bilderna nästa gång!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...