Nu till lite seriösare ämnen. Många har kommenterat mitt reportage om "Moa", vissa tycker det är välskrivet, andra reagerar på innehållet som faktiskt är ganska starkt.

Det är en verklighetsbaserad berättelse. Och det är inte bara jag som varit med om det, det är så många fler än ni tror. Jag får höra om folk som har det på liknande sätt lite då och då. Från kompisar, kompisars kompisar, folk jag knappt känner osv.

Och det gör mig så ledsen, att så många tvingas leva genom något så jobbigt. Det gör mig ont att jag inte visste då att alla dessa var i samma sits. För det bästa stödet man kan få, är av en liksinnig. Någon som går igenom samma sak och förstår. Det fanns stunder då jag verkligen önskade att någon skulle ha det som mig, hur hemskt det än låter. Jag ville bara ha någon som förstod.

Om du lever i den här misären, kan du alltid prata med mig. Så ska jag i alla fall försöka förstå, eller bara lyssna. Ännu bättre är att ta hjälp, gå till skolsköterskan,stans ungdomsmottagning, eller något annat ställe som känns bra för dig. Bris hemsida finns alltid om du inte riktigt vågar ta steget än. Det är ett jättesteg att våga, men det hjälper något oerhört. Att få prata, förklara och gråta ut hos någon som verkligen ger sig in för det. Och kan hjälpa på riktigt, det är guld.

Jag blir verkligen berörd av hur många det är, överallt som har ett helvete hemma. Det är hemskt att det ska få fortgå. Så våga, var stark och ta steget, för din och din framtids skull. Det är ett steg framåt.

Sen måste jag bara tillägga, om man märker på någon annat att inte allt står rätt till - våga prata om det. Ta upp det och fråga, det skadar inte.

Kärlek på det

:*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...