Moa är 17 år och går andra året på gymnasiet. Vilket program eller skola, det vill hon hålla hemligt på grund av omständigheterna.

Den 17åringen jag träffar är rädd. Rädd för att ge ut sig och rädd för att folk ska få reda på hennes hemligheter. Till en början är det lite svårt att få igång en konversation, hon litar inte på mig. Men det blir snart enklare, samtalet flyter på och jag blir snart alldeles fast i hennes berättelse.

En splittrad familj

Moas liv är inte som alla andras.

– Mina föräldrar bor tillsammans men mer än så är det inte. Liven är delade, berättar hon.

   Under åren har det tärt ordentligt på relationerna i huset, Moa säger att hon inte står nära någon. Varken föräldrarna eller hennes äldre bror. När jag frågar henne hur länge det har varit såhär svarar hon; - Så länge jag kan minnas.

En frånvarande far

Hon berättar att hennes pappa aldrig riktigt funnits där, hon har bara vaga minnen från barndomen.

- Jag vet inte om jag vill stå honom närmre, egentligen vill jag nog det. Men det är enklare att låta det vara som det är. Moa skyller mycket av situationen på hennes pappa, just därför har hon svårt att ta kontakt med honom.

- Han har ingen respekt för någon i huset. Han sitter mest på undervåningen och skriker på teven eller på oss, jag vet inte riktigt vilket. Men man tar åt sig.

Slagit sönder väggen

Moa berättar om gånger då hon varit riktigt rädd för sin pappa.
– Han skriker hemska saker som alla hemma hör. En gång slog han t o m sönder en vägg för att han blev så arg. Jag är bara glad över att han inte tagit ut det på oss på det sättet, säger hon med en suck.

   Moa fortsätter berätta om hennes familjesituation, hon pratar om en mamma som är för svag för att göra någonting åt situationen, om en bror som inte verkar bry sig och fadern såklart, som på senare år börjat skrämma henne mer och mer. Och mitt i det här står Moa.

En hjälpande hand

Men en dag kom en vändpunkt. Det var första gången hon verkligen kunde prata om problemen. Då hon fick reda på att en kompis till henne var i en liknande situation.

– Först trodde jag inte på det, jag kunde inte tänka mig att det fanns fler som mig. Men när jag tänk på det ett tag och det sjönk in började jag gråta. Det var en sådan lättnad.

   Tillsammans har de tagit sig framåt, de har kunnat prata med varandra vilket Moa säger har hjälpt de båda något otroligt.

Ungdomsmottagningen blev en räddning

En dag tog de mod till sig och gick till ungdomsmottagningen i stan för att få hjälp.
– Vi gick in, tog en lapp och väntade på vår tur. Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit förut. Hela jag skakade, berättar Moa.

Efter den dagen har det blivit lite enklare. Hon går regelbundet till en terapeut, och hon säger att det känns ljusare nu.

– Jag tror verkligen att det kommer bli bättre, avslutar hon. Och hon har en självsäkerhet i rösten när hon säger det som gör att hon även får mig att tro det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...