Ibland blir jag så sjukt trött på Karlstads alla busschafförer. Eller inte alla, men de som inte hälsar, de som suckar åt en när kortet krånglar, de som är allmänt tråkiga och otrevliga helt enkelt.

Igår när jag var på väg till stan och jobbet så kördes bussen av en sådan människa. Jag tänkte inte så värst mycket på det till en början, det är ändå många som inte hälsar när man går på. Det som förändrade min syn på den här busschauffören var när bussen stannade vid Skåre herrgård för att en kvinna skulle stiga på. Jag vet inte riktigt vad som hände och vad de sa men jag kan tänka mig att det var så att kvinnan hade "fel pengar". Ni förstår, här i Karlstad duger det inte med vanliga pengar. Här ska varje människa ha en extra liten plånbok där vi lägger våra busspengar för att allt ska bli så bra som möjligt för våra älskade busschaufförer. Jag som skolungdom te.x måste ha exakt elva kronor om jag ska betala kontant. Annars kan det hända att jag inte får åka med. Tack gud för busskort.

Den här kvinnan då som gick på, hon hade som sagt fel pengar. Men det var inte nog där. Det blev ett jädrans liv fram vid ratten. Chauffören och kvinnan tjafsade ordentligt. Det var något med en massa växel också, ingen ville ha de små pengarna som jag antar att kvinnan egentligen skulle ha. Chauffören spottade ut något om att de inte är växlingsautomater och att hon borde haft jämna pengar om hon ville åka med. Kvinnan kontrade med "pengar som pengar", bra sagt. Så har man själv tänkt så många gånger när de klagat på fel pengar. Det slutade med att hon fick åka med i alla fall. Men växeln som blivit kvar, den ville ingen av dem ha, så den åkte ut genom framdörrarna.

Idiotiskt säger jag. Pengar som pengar herregud, precis som hon sa.

Usch. Efter detta var jag ännu mindre pepp för jobb, stackars människa.

Någonting som jag har tappat greppet om, det är att prioritera.

Nu t.ex, klockan är över elva. Jag ska upp till skolan imorgon, och jag sitter här. Det funkar inte. Jag har behövt sova i flera dagar, jag har inte tränat på månader, pengarna försvinner. Jag måste börja tänka igen.

En sak är i alla fall klar. På måndag är det första december, då börjar min träning igen. Så blir det, och nu är du mitt vittne. Jag säger minst en gång i veckan, för att jag ska träna två gånger egentligen. Men jag vill inte känna för stor press. Jag gör faktiskt annat på dagarna också...

Nu ska jag lära mig prioritera.

Kudden väntar.

:*

Klockan börjar närma sig tre och jag ska snart dra mig mot stan. Tyvärr är jag aningen opeppad, det är nämligen jobb på gång.

Från klockan fyra till nio ikväll blir det en massa ringande och pratande med okända människor. Det kan vara riktigt skoj vissa kvällar men nu lockar det inte alls. Jag sitter hellre hemme och gör ingenting. Jag går hellre ute och fryser. Jag gör en massa saker hellre än att gå till jobbet idag. Men det är väl ingenting att göra åt nu. Det bästa är väl att se det positivt antar jag, mer pengar till julklappar!

Äsch, det hjälper inte nu. Jag vill vara i Sunne istället. Hos Johannes, det vore underbart. Där vill jag vara jämt, med min älskling. Vi har setts fem dagar i rad nu, minst litegrann varje dag. Nu börjar det bli tomt, imorgon kommer vi inte ses alls. Kanske inte på fredag heller. Det beror på hur det blir. Jag vill inte ha avstånd, jag vill inte ha saknad. Jag vill ha min älskling hos mig.

Jag älskar dig Johannes.

Nu måste jag tyvärr dra mig in mot stan, jobbet väntar...

 I'll be back

:*