Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner bara att jag måste skriva. Kanske är det för att jag suttit här hela dagen som jag har svårt att slita mig, men borde inte sängen locka åtminstonde litegrann?

Fingrarna börjar lära sig tangentbordet igen. Det var verkligen längesen jag skrev såhär flitigt på bara några dagar. Men det tar sig snart igen hoppas jag. Motivationen har inte riktigt funnits där och kanske inte tiden heller. Det kanske kommer någonting bra ur allt ändå, genom att inte ha någon mobil får jag helt enkelt mer tid till bloggen. Fast jag skulle nog hellre få tillbaka babyn ändå. Spela roll, nu är det som det är och jag kan inte göra annat än vänta.

Några meter ifrån mig står teven på. Det är nattmix på ztv för hela slanten. Skönt med lite sällskap såhär mitt i natten som det nu hunnit bli. Klockan är verkligen mycket. Vid den här tiden igår tror jag att jag sov, och då var det ändå lördag. Men som sagt - sovmorgon. Och det gillas.

Ja, vi får väl se hur morgondagen blir. Min första dag utan mobilen. Det känns inte bra, jag känner mig ensam. Patetiskt, jag vet. Men det är så det är. Mobilen är mer än man tror. I alla fall för mig.

Nej, nu måste jag verkligen stänga av den här apparaten om jag överhuvudtaget ska ta mig upp imorgon. Det är nästan att jag hoppas att väckningen glöms bort. fast då blir det lite värre med multimedian... Jaja, den som lever får se.

I'll be back

:*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...