Klockan börjar närma sig två, på natten.

Jag har ingen brådska att sova för jag har sovmorgon på måndagar, även fast jag känner mig trött och sliten så sitter jag här. Bara för att jag kan antar jag. Eller för att jag inte vill tillbaka till verkligheten. Något är det.

Fast jag borde ju vilja sova, för på det sättet blir det snabbare morgon. Och snabbare morgon betyder snabbare morgondag och snabbare vecka och jag vill ha min mobil. Allt jag skriver om idag/igår verkar på något sätt bli relaterat till min kära mobil. Jag kan inte hjälpa det, det rä saknaden som tar över.

Jag har i alla fall löst problemet hur jag ska vakna imorgon. Först tänkte jag att jag kunde vara lite kreativ och kanske ställa in kameran på självutlösare, men jag tror inte den går att ställa in på sisådär åtta timmar tyvärr... Min nästa tanke var att öppna balkongdörren lite och släppa in kylan, för då borde det ju bli lagomt kallt så jag vaknar någongång runt lagom tid. Men det känns tyvärr lite för luddigt, dessuto vill jag inte riskera att frysa ihjäl i vårt kalla novemberregn.

Så jag valde tillslut den enklaste och också tråkigaste metoden - att be om väckning. Det är ovant för mig, jag har vaknat själv (eller med hjälp av mobilen), ända sens mellanstadiet tror jag minsann. Det kanske är dags för lite omväxling ändå då. Vi får väl se om jag vaknar.

Morgondagen kommer bli tråkig. Jag vill ha min Astronaut. Bums!

:*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...