Det finns vissa saker som påminner en om minnen, om personer, om speciella händelser. Ibland är det en bra sak, ibland är det jobbigare tankar eller minnen man inte vill minnas, eller inte tänka på just då.

Det kan vara för tidigt att tänka på det, såna minnen som man vill ha längre fram men som nu bara gör en ont. Det kan vara sånt som man aldrig vill tänka på och som bara får en att må dåligt.

Jag kom in på såna tankar nu, det handlar om något jag saknar, något som jag inte vet om det kommer tillbaka eller inte. Just därför är det knivigt, hade jag vetat, hade jag haft svaren så tror jag inte det hade varit lika jobbigt. För då hade jag i alla fall vetat, nu vet jag inte och det gör mig ont. Det gör att minnena inte är välkomna. Samtidigt som jag inte vill tänka på det vill jag minnas, jag vill ha det nära. Jag vill minnas små saker som ord, känslor och händelser som betyder. Det är en svår situation, att inte veta.

Jag kommer hela tiden på mig själv med att hoppas, att tänka för mycket, just då gör det ingenting men när jag drar mig tillbaka till verkligheten är det inte roligt längre. Då kommer saknaden. Som jag annars inbillar mig inte finns där. Som om ingenting spelar någon roll. Just för att det är så det varit, just för att det är så jag behöver tänka. Och det funkar, stundtals. Sen kommer verkligheten ikapp.

Jag behöver tänka på annat, skjuta undan de jobbiga tankarna och hålla mig sysselsatt, men det är inte alltid så lätt som det låter. Nu till exempel, när jag trodde att jag skulle kunna sova, jag trodde att klockan var mycket mer än den var så jag bara skulle kunna komma in i drömmarna och istället vakna imorgon då det finns mycket mer att göra. Istället sitter jag här, klarvaken och tänker alldeles för mycket. Jag försöker komma på saker att göra som att städa, äta något eller kanske spela bort tankarna i ipoden. Men jag städade förut, hungrig är jag inte och jag har redan spelat så det räcker för resten av livet.

Det är bara sova som gäller, jag får försöka tvinga mig. Men då är saken den att jag ligger och tänker för mycket istället. Och somnar jag så fortsätter tankarna till drömmarna och hela natten blir fylld av minnen. Då är det också bra, medans jag drömmer, för än så länge har drömmarna varit bra. Men då blir det jobbigt att vakna och inse att det bara var en dröm.

Jag måste lära mig att koppla bort, förstå att jag redan har svaret. Men jag vill inte förstå, jag inbillar mig att jag inte har svaret förrens jag fått det rakt.

Och ett rakt svar tvivlar jag på att jag kommer få.

Jag får nog sätta mig och sticka mig en halsduk eller något. Bara för att hålla mig sysselsatt. Och som det är nu kommer det bli en lång halsduk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...