"Malinda är ett namn av armeniskt ursprung och betyder "ovärderlig diamant". Den 31 december 2006 fanns det 64 kvinnor och 1 man i Sverige med namnet, 35 av kvinnorna samt mannen hade det som tilltalsnamn/förstanamn."

Att det finns en kille med samma namn som mig hade jag aldrig gissat på. Å andra sidan hade jag aldrig trott att mitt namn betydde någonting heller.

När jag var yngre var jag osäker på mitt namn, det var ingen annan som hette som jag och de som hörde mitt namn för första gången reagerade alltid på dess ovanlighet. Det gör de fortfarande förresten. Men nu är jag mer bekväm i det. Och från och med nu gillar jag det nog ännu mer faktiskt.

Jag kunde aldrig tro att mitt namn skulle betyda något, jag fick nämligen mitt namn av en slump. Jag tror man kan säga så i alla fall. Det var så att min mamma ville att jag skulle heta Linda och min pappa ville att jag skulle heta Malin. Så de kom på att slå ihop det helt enkelt.

Till att jag var kanske 10-12 år trodde jag att jag var ensam i hela världen att ha mitt namn. Sen minns jag att jag och mamma kollade upp det på datorn och det visade sig att det fanns 26 stycken(!) malinda i Sverige vid den tiden.

Som man kan läsa i utdraget högst upp så finns det idag cirka 65 personer i Sverige som heter Malinda. Jag tycker att det är helt fantastiskt. Hoppas vi blir ännu fler. Vi - "ovärdeliga diamaner.

:*

Ett avsnitt Grey's anatomy tog just slut. Jag kollade oavbrutet, det går inte att flytta blicken från ett så bra program. Men vid ett tillfälle bytte jag kanal för en sekund.

Jag visste från början precis vilket avsnitt det var, jag visste inte om jag ville se det egentligen, men när det gäller grey's är det svårt att säga nej. Att jag tvivlade berodde på avsnittet, varje avsnitt har sin charm, men just det här, det är speciellt. Denny dog. Det avsnittet var det. Man ser honom försvinna, innan Izzy vet om det. Man ser Izzy ta hissen för att komma till Denny, utan att veta. Man ser henne närma sig hans rum, utan att veta. Man ser henne se honom, se vad som hänt. Han är borta, hon förtvivlad. I ett ögonblick förändras allt.

Det var precis innan det hände som jag bytte kanal. Jag tänkte att om jag byter så ser ingen annan heller. Då händer det inte. Lite som när man var liten, satte händerna för ögonen och tänkte: "Om jag inte ser något så kan ingen heller se mig". Nu vet jag att det inte funkar så, men det kändes ändå säkrast att byta, att försöka ändra på det förutbestämda.

Jag bytte dock tillbaka illa kvickt. Även fast att det är hemskt, och jag inte vill att det ska hända, så är det ett så gripande avsnitt att jag måste se. Denny dog. Izzy fick se honom och allt gick i bitar. Trots detta ville jag se, jag ville ta del av den känslan som avsnittet för med sig. Jag ville - men jag ville inte. Det är knasigt.

Nu sitter jag i alla fall här, ett vattenfall av tårar senare. Jag visste att det skulle bli såhär.  Det låter helkväppt men jag blir så otroligt betagen av så bra serier som Grey's Anatomy. Nästa åktur blir redan imorgon, klockan nio sitter jag bänkad. Det borde du också göra

:*

Tack älskling v

Jag älskar dig!

Är det verkligen så svårt att vara större, bättre och visa att du bryr dig?

Kan du inte förstå att det är din tur. Det är alltid jag, det har alltid varit jag som tagit tag i det. Nu är det din tur. Ett litet samtal, ett lånat sms, det är inte för mycket begärt. Ett litet något som visar att du finns, att du bryr dig, att du älskar mig.

Jag vet att det inte är för mycket begärt, klarar jag så klarar du. Jag ber dig inte, jag säger bara att du får visa vart du står. Jag vill inte vara den bättre i det här fallet, jag vill att du ska ta den platsen.

Det är inte lätt för mig att inte vara den som ringer. Ändå gör jag det inte, jag ger dig en chans. Och jag hoppas verkligen att du tar den snart. Jag vill inte somna en natt till utan att få höra din röst. Jag vill inte stå ut en till dag utan att ha hört från dig. Jag saknar oss på kvällen, precis innan jag somnar. Jag saknar din röst. Jag saknar dig

:*

Jag tror nästan någon högre makt läser min blogg. Mitt lov förlängdes just med en timme, och vilken lektion är det som är inställd? Jo, matten! Blir man inte underdunderbart glad ibland eller? Jiho, det gjorde min morgon.

Nu är det du som får göra min dag

:*

Det kom just till mig. Just precis nu förstod jag. Likt en uppenbarelse någonstanns i bibeln förstår jag nu att mitt lov är slut. En veckas skön ledighet, som jag för en gångs skull tagit vara på och använt till att vara lite vettig. Nu är det slut med det. Dags att återgå till vardagen där ingenting vettigt allt tycks bli gjort, det kanske vore idé att vakna nu. Jag kanske ska försöka att ta mig ur den här årslånga dvalan som jag på något sätt lyckats hamna i.

Det känns som att jag har sagt såhär förut, lite deja vu. Jag får väl i alla fall försöka nu tycker jag. Det känns som att det behövs, det är nog t o m så att det verkligen behövs.

Om jag nu ska vara så duktig och ta tag i mitt the ring II - liv så kanske det vore dags att sova nu tycker du? Men det är faktiskt så att mitt lov inte slutar förrens 11.55 imorgon. Så jag får vara uppe såhär sent.

Nästan såhär sent i alla fall. Dags att sussa ändå kanske.

Imorgon ska jag ta tag i mig igen. Jag ska börja med att komma i tid till matten, som jag egentligen bara vill låtsas inte finns. Önska mig lycka till

:*

Helgen har verkligen gått upp och ner. Jag bakis är inte och leka med, eller kanske mer mig trött och grinig, för bakis är inte så ofta jag blir ordentligt.

Men det är synd att det ska bli som det tillslut blir ändå. Nu slutade min helg väldigt bra ändå tack vare mina stodene vännor, men det ligger ändå nära, det är inte så att jag inte tänkt på allt hela dagen. Det är inte kul, inte kul alls. Jag förstår inte att du inte kan förstå mig. Visst ibland kan det vara svårt, det vet jag. Men hur många gånger ska jag förklara varför ditt flin - ditt skratt åt mig - gör så ont?

Nu hade jag tur att jag inte behövde tänka på det alldeles för mycket i allafall. Trevligt sällskap och grillning väntade när jag kom hem, skratt och spel, kladd och knas. Men kul var det, och välbehövligt för mig. Tack folket:)

Stå ut med mig,
Jag behöver dig v

:*

Det finns mycket att skriva om. Intressanta ämnen, olika vinklar, olika sidor.
Ändå kan jag inte komma mig för att skriva om något vettigt.

Jag jobbade idag. Det brukar alltid få mig att tänka på något; en intressant människa i telefonen, något underhållande uttalande. Idag kan jag inte minnas något av det. Det som jag hela tiden påminns om är istället sekunderna efter jag lämnat jobbet. Precis utanför dörren kan jag inte hålla mig längre, jag storler. Och inte kan jag sluta heller. Hela vägen hem med bussen ler jag mer eller mindre, varför vet jag inte riktigt.

Kanske beror det på det trevliga sällskapet på jobbet, kanske är det det faktum att jag jobbat klart för dagen. Kanske är det för att i samma stund som dörren stängs efter mig så vet jag att nu är det mindre än ett dygn kvar tills jag får se min pojk igen.

Kärlek är underbart

J <3

:*