Tre sidor. Tre ark papper med ord, meningar och stycken.

Tre ark är inte svårt att fylla.  När inspirationen finns där går det på ett kick. Inspirationen och ingen press. Det är de bästa förhållandena för mig. Att skriva utan att tänka är ockås ett sätt. Det är sättet jag använder mig av nu. Att låta bokstäverna själva bygga ord, och orden bilda meningar. Fast någonstans är det ändå mina tankar. Det är mina ord som kommer, mina meningar. Fast att jag inte ska tänka så gör jag det, på någon nivå.

En paus. Jag behöver tänka för att skriva längre. Det är vad jag tror. Men verkligeheten säger något annat. Jag lurar mig själv. Det är inte alltid så att tankarna som kommer stämmer heller. Ibland hinner jag inte kontrollera vad som kommer. Det är inte heller alltid som verkligheten visar det rätta. Det vet man inte. Men verkligheten är verkligheten. Vi får helt enkelt tro på att det som händer, händer.

Ibland önskar jag att det inte var så det var. Att verkligheten var låtsatsvärlden och att min låtsatsvärld var verkligheten. Ibland önskar jag att jag bara kunde styra mitt liv precis som jag vill ha det. Rätt ofta faktiskt. Jag kräver inte mycket. Att bara få dra i några få trådar själv. Att bestämma litegrann.

En egen liten plats vill jag ha. Ett eget krypin. Rent ut sagt en lägenhet. Helst skulle ag flytta med migmitt rum också. För det är nog det enda jag är nöjd med hemma nu. Mitt egna mysrum. Ett nytt hemma, men med mitt gamla rum. Är det för mycket begärt?

jag vill inte dra mitt livs historia här. Även om det viktigaste säkert skulle få plats på tre ark papper. Mer än så har nog inte fröken druv antecknat i alla fall. Hela mitt liv. Nej, kanske inte. Men mina värsta problem. Nedkluddade på några få ark. Det känns lagom bra. Vem som helst kan få tag på de där orden. Kladdpapprena, som nog mest liknar ett papper skräp.

Men vad gör det om folk får veta då. Det kanske inte är så farligt som jag tror. Folk vet ju redan. Men jag tror jag skäms. Jo, jag skäms. Rätt rejält. Men det borde jag inte göra. Jag borde inte behöva skämmas. Det är ju fristaden i livet, eller? Det är han som borde skämmas. HAN. Den där, detdär, ibland vet jag inte vad det är. Vad han är.Jag vet inte vad jag ska säga. Jag får för mig att det inte är så hemskt som jag ibland säger att det är. Det är så lätt att jämnföra, att tänka på andra som har det värre. "Tänk på barnen i Afrika". Nej, det tänker jag inte göra! Jag vill tänka på mig. Jag vill förstå mina egna problem innan jag tänker på andras. Jag vill förstå att mina problem är riktiga problem.

Mina problem är mina problem. Dina problem blir mina problem. Era problem blir mina problem. Förstå det! Det är inte jag som ska ta tag i det här. Det är ni. Ändå är det jag som agerar. Det är komstigt. Att jag, sjuttonåringen. Jag förstår att det finns problem. Att det är problem. Jag förstår inte hur ni bara kan ignorera.

Det händer inte så mycket för tillfället. Kanske ingenting om man ser på hur det kan vara. Hur det i perioder har varit. Men under isen, under ytan. Där finns det ändå. Hela tiden. Kanske inte hos er, det vet jag ingenting om. Det jag vet är att jag mår dåligtav det. Jag. Och det räcker.

Ni kan inte må bra. Ni kan inte bara glömma. Det har hänt för mycket, förstår ni inte det?

Du som läser. Du kanske inte förstår ett jota. Eller så ver du precis vad jag pratar om. Jag kanske skriver i gåtor ibland, det gör jag. Men jag är inte redo att vika ut mina svåraste problem till resten av världen. Inte nu. En dag kanske. Kanske en dag snart. Jag vet ärligt talat inte. Det kanske måste bli bättre först.

"Den som lever får se"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...