Jag kommer snart få sluta. Hoppas jag. Jag vill inte vara kvar längre. Vill ut. Till stan, planera, shoppa.

Men det kommer bli första gången på länge som jag inte kommer shoppa för att det är kul. Det kommer uppriktigt sagt bli riktigt jobbigt tror jag. Det är p.g.a min ekonomi. Om man ens kan kalla det för ekonomi. Jag kan inte hålla i mina pengar. Jag köper lätt upp dem på små grejer. För då känns det inte som att dom försvinner. Det är ju ändå bara småpengar. Men många bäckar små som man säger..

Jag vet inte alls hur det kommer gå den här månaden. Vintern närmar sig och jag behöver en massa kläder, vinterjacka, skor etc. Men det går inte med mina resurser. Jag kan tänka mig att min hög med lånade pengar kommer vara betydligt större efter den här månaden. Inte bra någonstans.

Nej, nu ska jag försöka ta itu med mina problem. En början är ju att ta mig ifrån skolan i alla fall. Och in till stan där den hemska shoppingen väntar.

Jag blir förvirrad, Sshopping och hemskt. Det passar inte i samma mening...

:*

Nu blev jag plötsligt väldigt trött.

Än är det långt kvar på dagen. Massa saker att göra. Jag har ingen lust, ingen ork. Men göras det ska det. Jag får ta dagen som den kommer.

Gör mig inspirerad?

Ge oss tillbaka 72an!

Två bussar varje morgon.  Från Stodene, över Skåreberget till Nobel, SÄG och slutligen torget och Tingvalla. Det var bra. Det var gemenskap på ett sätt som aldrig sades högt. Nu är den verkligheten borta. 72:an har tagits bort av karlstadsbuss. Ersatts med en 55:a. En 55:a. Som inte går över Skåreberget. Ungdomar som bor på Skåreberget måste nu först in till stan och där byta buss för att ta sig till SÄG och Nobel. Inte nog med det. Tidigare räckte det om man åkte med 72:an som gick 08.05 på morgonen. Nu måste man åka betydligt tidigare för att hinna. Och vi som bor nere i Stodene, vi får åka med en överfullfull buss varje morgon. Redan efter tre hållplatser är vartenda säte upptaget. Jag börjar tröttna. Jag vill ha tillbaka 72:an.

Låt oss ha gemenskapen, låt oss få tillbaka vår traditionella skolbuss!

Mäkineb, besviken resenär.

Jag vill ha helg!

Helgen som kommer betyder mys med bästa människorna. Det är efterlängtat.

Helgen betyder också party, party och PARTY. Det var längesen man var ute i karlstad nu. Jag vill träffa människorna!

Förhoppningsvis blir det lite mys med bästa pojken också. Jag hoppas.

:*

Att vara barn.

Det är många som längtar tillbaka till barndomen. Det har de sagt till mig, faktiskt. Till dagis, mellanmål, vilostund och puss-kacken. Och jag är en av dem. Barndomen, att vara liten och inte ha några krav. Det känns som en dröm när man nu börjar nå allvaret. Gymnasiet, viktiga betyg, massor att lära sig. Jag vill leva ett kravlöst liv. Utan en massa press från omgivningen. Att leva bland lek, skoj och stoj. Ibland vill jag bara inte växa upp. Tänk förskolan. Dagis, som vi sa på den tiden. Guns sparrissoppa med korvbitar. Lucia där ingen brydde sig om hur bra eller dåligt du sjöng. Påsk, med pyssel och utklädning. Ibland längtar jag fruktansvärt mycket tillbaka.

Men då tänker jag på vad jag har nu istället. Då tänker jag på Min Johannes. På Bea, Linnéa och Carro. På Elin, Viola, Gabriel, Peter, Emil, Martin, Josef, på stodene-ligan. På alla bra stunder vi nu har. Och på framtiden.

Alla ska vi växa upp. Och livet går vidare. Ödet bestämmer vår väg. Och det måste vi låta det göra.
Ibland är jag bra glad att jag växt upp ändå.