Det låter jättelöjligt, Det tycker jag med.
Men det känns, och det gör mig glad.

När Meredith och Derek har varandra igen.
Då är allt som det ska.

:*

Det är sen oktoberkväll. Gatulyktornas ljus lyser in genom fönstret och blandar sig med de levande lågorna från stearinljusen på bordet. I soffan sitter jag tillsammans med en framtida regissör. Han rör runt med skeden i tekoppen han har i handen, och tar en klunk. Grönt te, det är tydligen favoriten.

Mikael Bengtsson Högman, kanske är det ett namn att lägga på minnet. Mikael planerar nämligen att bli regissör, och i framtiden är planen att bli stor inom filmvärlden. Helst ska han synas för att hans filmer har en alldeles speciell prägel.

För två år sedan tog Mikael studenten efter att ha pluggat tre år Media på Älvkullegymnasiet i Karlstad. När jag frågar honom varför det blev just den linjen svarar han självsäkert. ”Det fanns ingenting annat för mig, det var det eller inget.” Men det har inte alltid varit film som lockade. Till en början berättar han för mig att det var skrivandet som var det som drev honom. ”Redan från första klass har skrivandet varit min grej, när man fick skriva händelseböcker liknande…” Även när gymnasievalet dök upp var det skrivandet som fick honom att välja media. ”Journalist har alltid varit på tapeten, men när vi sedan fick välja inriktning blev det ingen riktigt textkurs, så då fick det bli rörligbild istället, det verkade roligast”

När han tänker efter berättar han att film nog intresserat honom sen barnsben. Han berättar om hur han använde manus till sina lekar som liten, och hur han låtsades att eftertexterna rullade när han lekt klart. Ja, film har nog alltid funnits i den här människan, det märker jag.

 Efter studenten var det inte solklart hur livet skulle gå vidare för då 18 årige Mikael. Tillslut valde han ändå att gå en snabbkurs på universitetet, inriktning filmvetenskap. ”Det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Kursen var på sex månader och gav väl en del. Men det var ändå torrt, stämningen var stressad och gemenskapen fanns aldrig där.” Efter halvåret på universitetet var frågan vad som skulle hända näst. Vissa tankar på Norge tas upp lite löst, men det blev aldrig av, berättar han. Istället hittade han ännu en snabbkurs, nu på sex veckor under sommaren. ”Det var en Shortfilm making- kurs. Under den kursen var responsen hård. Det blir bara strängare och strängare ju djupare in i filmvärlden men kommer. Har man gjort något dåligt får man höra det rejält.”

Efter sommaren sökte Mikael till Molkom folkhögskola där han nu studerar. Han medger att det inte var hans första val men han är mer än nöjd ändå. ”Gemenskapen är det bästa med skolan. Här finns det verkligen samhörighet.” Men han berättar också att det är den hårdaste utbildningen hittills. ”Ja, det är verkligen ingen lätt respons man får. Lärarna kan vara oerhört stränga. Som exempel kan jag väl ta en lärare som var så missnöjd med en elevs manus att han rev sönder det framför ögonen på honom.”

Mikael bor för tillfället hemma, men han berättar att han planerar att flytta upp till skolan och bo där istället. ”Det är så mycket krångel med att pendla nu, det smidigaste är ju att bo där. Dessutom tror jag att det är bra att lära känna de man ska jobba med. Gemenskapen lockar helt enkelt.” Men det är inte bara en dans på rosor att bo på internat, visst? ”Det finns många fördomar om att bo på internat. Vissa stämmer och andra inte. Det är t.ex en massa konflikter jämt mellan olika personer. Men det blir ju intensivt att träffas så mycket som man gör så det är inte så konstigt egentligen. Det kan rent ut sagt vara ganska intressant att följa händelseförloppet på skolan. Varje helg är det ju fest och det kan bli riktigt urballat alltså! Måndagarna är alltid fulla av skvaller.”

Mikael har en massa historier att berätta från internatet och det är riktigt intressant att lyssna på. ”Men som sagt så är det inte bara lek och skoj som gäller. Det blir hårt arbete dag in och dag ut där uppe.” Mikael berättar om den dramaturgiska metoden som de gått in på djupet med. Även hur man bygger upp en karaktär och en filmremiss. ”En filmremiss beskriver en films handling i bara ett par meningar. Det går att göra med alla filmer, det gäller bara att komma på knepet”

Det kanske låter simpelt. Men det är såklart inte allt de jobbar med. Filmning och skrivande av manus är inte så enkelt som man kan tro. ”Det finns så många olika sorters film att jobba med, och vi ska lära oss grunden till de flesta i alla fall. Det blir en del jobb.” Han nämner att det finns många olika genrer, och det vet vi ju bara vi tagit ett steg in på den lokala macken med hundra olika hyrfilmer. Jag måste såklart fråga vilken genre det är som lockar just honom. ”Det är nog ingen speciell genre egentligen. Fokus på karaktärer är viktigt för mig. Grunden ska vara människor och relationer. Mitt mål är nog ändå att hitta en egen stil inom filmvärlden. Om jag får spåna lite löst så kan jag tänka mig ET med en jävla ångest. Han tvivlar väl på Gud eller något. Sen springer han in i Alf också, kanske på en öde planet. Och ET och Alf är de sista existerande levnadsvarelserna i universum. Vilka frågor som uppkommer! Har de samma religion, tror de kanske på helt olika gudar? Och när tusan kommer Darth Vader?! Det kan bli en riktig story!” Mikaels fantasi skenar iväg i ljusets hastighet och han har snart en hel filmidé i huvudet. ”Det blir nog inte världens mest seriösa film men visst är det en kul idé ändå?” Mikael säger detta med glimten i ögat. Han vet vad han vill göra och har verkligen passion för det hans framtid för med sig.

Så nu när Mikaels filmkarriär tar fart efter alla olika utbildningar är jag såklart nyfiken på vart han tar vägen. ”Antagligen ligger jag alkaliserad och gråter i en buske över mina sönderrivna manus” säger han och skrattar. ”Ärligt talat så vet jag inte vart jag hamnar” Men jag nöjer mig inte med det svaret, utan jag fortsätter med en ledfråga om Mikaels drömscenario. ”Den spontana drömmen vore väl att genom en Frankenstein liknande procedur återuppliva Ingmar Bergman och göra en långfilm tillsammans med honom och Tim Burton. Sen hur verklighetstroget det är, det är en annan sak…” Mikaels fantasi är verkligen levande. Det bevisar att han har goda chanser inom den bransch han siktar på.

Jag tackar Mikael för den tid han gett mig och plötsligt slår det mig vad tiden bara försvunnit iväg. Stearinljusen som lyste så klart när jag började intervjun är nu nästan helt försvunna. Tekoppen han hade i handen står nu tom på bordet. Jag böjer mig fram och blåser försiktigt ut de små lågorna som kämpar för att synas över ljushållarens kant.

Tre sidor. Tre ark papper med ord, meningar och stycken.

Tre ark är inte svårt att fylla.  När inspirationen finns där går det på ett kick. Inspirationen och ingen press. Det är de bästa förhållandena för mig. Att skriva utan att tänka är ockås ett sätt. Det är sättet jag använder mig av nu. Att låta bokstäverna själva bygga ord, och orden bilda meningar. Fast någonstans är det ändå mina tankar. Det är mina ord som kommer, mina meningar. Fast att jag inte ska tänka så gör jag det, på någon nivå.

En paus. Jag behöver tänka för att skriva längre. Det är vad jag tror. Men verkligeheten säger något annat. Jag lurar mig själv. Det är inte alltid så att tankarna som kommer stämmer heller. Ibland hinner jag inte kontrollera vad som kommer. Det är inte heller alltid som verkligheten visar det rätta. Det vet man inte. Men verkligheten är verkligheten. Vi får helt enkelt tro på att det som händer, händer.

Ibland önskar jag att det inte var så det var. Att verkligheten var låtsatsvärlden och att min låtsatsvärld var verkligheten. Ibland önskar jag att jag bara kunde styra mitt liv precis som jag vill ha det. Rätt ofta faktiskt. Jag kräver inte mycket. Att bara få dra i några få trådar själv. Att bestämma litegrann.

En egen liten plats vill jag ha. Ett eget krypin. Rent ut sagt en lägenhet. Helst skulle ag flytta med migmitt rum också. För det är nog det enda jag är nöjd med hemma nu. Mitt egna mysrum. Ett nytt hemma, men med mitt gamla rum. Är det för mycket begärt?

jag vill inte dra mitt livs historia här. Även om det viktigaste säkert skulle få plats på tre ark papper. Mer än så har nog inte fröken druv antecknat i alla fall. Hela mitt liv. Nej, kanske inte. Men mina värsta problem. Nedkluddade på några få ark. Det känns lagom bra. Vem som helst kan få tag på de där orden. Kladdpapprena, som nog mest liknar ett papper skräp.

Men vad gör det om folk får veta då. Det kanske inte är så farligt som jag tror. Folk vet ju redan. Men jag tror jag skäms. Jo, jag skäms. Rätt rejält. Men det borde jag inte göra. Jag borde inte behöva skämmas. Det är ju fristaden i livet, eller? Det är han som borde skämmas. HAN. Den där, detdär, ibland vet jag inte vad det är. Vad han är.Jag vet inte vad jag ska säga. Jag får för mig att det inte är så hemskt som jag ibland säger att det är. Det är så lätt att jämnföra, att tänka på andra som har det värre. "Tänk på barnen i Afrika". Nej, det tänker jag inte göra! Jag vill tänka på mig. Jag vill förstå mina egna problem innan jag tänker på andras. Jag vill förstå att mina problem är riktiga problem.

Mina problem är mina problem. Dina problem blir mina problem. Era problem blir mina problem. Förstå det! Det är inte jag som ska ta tag i det här. Det är ni. Ändå är det jag som agerar. Det är komstigt. Att jag, sjuttonåringen. Jag förstår att det finns problem. Att det är problem. Jag förstår inte hur ni bara kan ignorera.

Det händer inte så mycket för tillfället. Kanske ingenting om man ser på hur det kan vara. Hur det i perioder har varit. Men under isen, under ytan. Där finns det ändå. Hela tiden. Kanske inte hos er, det vet jag ingenting om. Det jag vet är att jag mår dåligtav det. Jag. Och det räcker.

Ni kan inte må bra. Ni kan inte bara glömma. Det har hänt för mycket, förstår ni inte det?

Du som läser. Du kanske inte förstår ett jota. Eller så ver du precis vad jag pratar om. Jag kanske skriver i gåtor ibland, det gör jag. Men jag är inte redo att vika ut mina svåraste problem till resten av världen. Inte nu. En dag kanske. Kanske en dag snart. Jag vet ärligt talat inte. Det kanske måste bli bättre först.

"Den som lever får se"