Ett gammalt däck gungar sakta i parken. Inga barnaskratt, ingen lek. Det enda som tyder på liv är en kvarglömd fingervante i den kalla sanden.

Lyktstolparnas sken speglar sig i de grunda vattenpölarna och fukten hänger kvar i luften. Ett svagt melodiskt ljud hörs när vinden stjäl med sig björkens löv till den kala marken. Fotsteg hörs på håll. De kommer allt närmre.

Både halsduk och mössa pryder den medellånga mannen som passerar parken med bestämda steg. Mobiltelefon i högsta hugg. Sen hörs vinden vina igen.

Månens ljus döljs bakom tunna moln på den mörka himlen. Den liknar en ost. En rund ost i ett hav av stjärnor.

Det dröjer inte länge förrens tunna små droppar än en gång når marken. De bli fler och fler, snart är luften full av dessa fuktiga droppar. Lukten av asfalt blir starkare i regnet. Fuktig asfalt. En ung flicka kommer gåendes. Hennes steg är korta, precis som benen. I hennes högra hand finns ett paraply. Det fälls upp, snabbt och koncist.

Sanden mörknar när dropparna möter ytan. Trädens grenar vajar nu mer och mer. Graderna sjunker och känlan av oväder trappas upp inom den ensamma människan.

 

:)

17 september 2008 16:42

jag vet inte vart jag ska börja. Du skriver så jag ryser och jag vill bara läsa mer och mer!

 

Malle

17 september 2008 17:13

Tack så mycket, vad glad jag blir!
gör iofs inget om du skriver namn ;) men tack :)

 

pernilla

17 september 2008 22:54

Fint formulerat! Jag kan riktigt finna mig i situationen. Proffsigt! =)

http://pernillasalo.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...