Direktlänk till inlägg 17 september 2008
När dagen äntligen tagit fart vaknade jag på riktigt.
Visst hade jag som alltid vaknat klockan sju när klockan ringde. Men det var inte förrens nu som jag verkligen kvicknat till.
Jag kände hur hjärtat bankade i bröstet.
Det var dags för att leva nu. Det var min tur att ta steget. Jag gick sakta framåt. Runt om mig såg jag höga bygnader som sträckte sig mot himlen.
Jag var fri, jag var äntligen fri. Nu fanns det inga gränser längre. Jag ökade steget och småsprang lite lätt.
Det såg nog inte klokt ut egentligen.
Att mitt bland stockholms höga skrapor springa som den sportfåne jag inte alls var. Folk kanske fäste blicken, stirrade. Men det var inget som bekymrade mig. Jag var fri för första gången på länge.
Jag kände lycka, glädje och en sprudlande känsla av hopp väcktes inom mig. Som små fjärilar flög lyckan kring i mig. Som fjärilar på en sommaräng. Fast att det var mitt i oktober.
När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...
Det behövdes verkligen. Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | 6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
14 |
|||
15 | 16 |
17 | 18 | 19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 |
|||
29 | 30 |
||||||||
|