En blogg i vimlet

Direktlänk till inlägg 18 februari 2009

Vi kan kalla henne moa

Av musikego - 18 februari 2009 10:28

Moa är 17 år och går andra året på gymnasiet. Vilket program eller skola, det vill hon helst hålla hemligt.


Den 17åringen jag träffar är lite blyg. Rädd för att ge ut sig och rädd för att folk ska få reda på hennes hemligheter. Som egentligen inte är hemligheter, utan hennes liv. Det är inte hennes fel, om världen ändå vore perfekt...


Jag vet inte mycket om Moa innan jag träffar henne. Det är lite svårt att få igång en konversation, hon litar inte på mig. Men det blir enklare med tiden, samtalet flyter på och jag blir snart alldeles fast i hennes berättelse.


Moas liv är annorlunda, inte som alla andras. Hon berättar om ett delat hus, hennes föräldrar bor tillsammans men de gör ingenting tillsammans. Liven är tillsammans, men delade. Under åren har det tärt ordentligt på relationerna i huset, Moa säger att hon inte står nära någon. Varken föräldrarna eller hennes äldre bror. När jag frågar henne hur länge det har varit såhär svarar hon; - Så länge jag kan minnas.


Hon berättar att hennes pappa aldrig riktigt funnits där, hon har bara svaga minnen från barndomen, men inget riktigt pappa-moa minne som hon kallar det. Hon säger att hon inte vet om hon vill stå honom närmre heller, egentligen vill hon nog det. Men det är enklare att låta det vara som det är. Moa skyller mycket av situationen på hennes pappa, just därför är det svårt att ta kontakt med honom.


- Han har ingen respekt för någon i huset. Han sitter mest där nere och skriker på teven eller på oss, jag vet inte riktigt. Men man tar åt sig i vilket fall.


Moa berättar om gånger då hon varit riktigt rädd för sin pappa. Han har sagt saker om andra som inte är okej, han skriker saker som är förnedrande för alla i huset att höra. En gång slog han t o m sönder en vägg för att han blev så arg.
-Jag är bara glad över att han inte tagit ut det på oss på det sättet... Säger hon.


Jag får en klump i magen av det hon berättar, ingen förtjänar att behandlas som Moa. Ett hem ska vara en fristad. En trygghet att luta sig mot.


Moas liv är annorlunda, inte som alla andras.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av musikego - 25 mars 2014 00:15

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

Av musikego - 4 augusti 2013 15:31

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

Av musikego - 2 juli 2013 18:31


             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Av musikego - 7 januari 2013 19:07

                

Av musikego - 7 januari 2013 18:54

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...

Presentation

Omröstning

Är du lycklig nu?
 Ja
 Nej

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3 4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Statistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se