I feel like a child

Jag vill inte tänka mer, jag ska officielt sluta tänka. Annars kommer man bara på saker man inte vill tänka på, typ att jag har två grejer att göra till imorgon som jag inte kan göra för att jag inte vet vad det är. Hade jag inte tänkt så mycket hade jag inte kommit på det. Å andra sidan kunde jag ha kommit på det tidigare så jag kunde fråga någon. Nu känns det lite långt bort. Jag får helt enkelt tänka mer mitt på dagen och mindre på kvällen.

Tyvärr sov jag mitt på dagen idag så den idén hade inte funkat ändå. Hade konstigaste drömmen på länge som jag inte minns va det va för något. Men den va konstig, sådetså.

Varför får jag inte på mig dina blåjeans?

Har lyssnat på kent hela dagen. Underbart, gör mig hel.

bara 19 dagar kvar nu

Jiho!

Min dagsplanering blev helt screwed up. Vaknade inte alls av mobilen som var ställd och missade en hel del timmar på det. När jag sen gick upp kände jag inte för något alls, skulle ha solat, svängt förbi på haga och provat in balklänningen, fixa hår och makeup till balen, beställt klipptid, kanske shoppat lite också. Nu får allting flyttas till en annan dag, vilket inte känns så bra. Hade varit skönt att fått det gjort.

Men inte så mycket att göra åt, får göra mig iordning nu istället och dra mig in till stan, blir att jobba några timmar. Konstigt nog ser jag fram emot det, jag måste vara sjuk, gilla jobb?! ja, konstigt.

Sen taggar vi för kvällen, ny popklubb i karlstad. Hoppas verkligen på flipp, och inte flopp (jo, jag är p3 skadad).

Nej, nu får jag ta tag i mitt liv.

Plikten kallar

:*

När jag har tråkigt klickar jag mig fram och tillbaka på facebook. Först på startsidan, kollar om det finns något kul. Sen till min profil, se om det hänt något där. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, tiotusen gånger. För det händer ingenting på facebook, ingenting faktiskt. Facebook är rätt trist ibland alltså.

Nu struntar jag i fejjan och flyttar blicken lite snett uppåt vänster- mot tvn.

Får se hur länge det håller

Det fastnade en riktigt fin låt på min näthinna tack vare käre pånken. Och där sitter den än, fin som snus. Och där får den stanna, du får hitta din egen låt.

Rätt nöjd faktiskt.

Rätt nöjd med min dag också.

Rätt nöjd över att jag inte bryr mig.

Rätt nöjd.

Fint!

Snöflingorna faller sakta ner mot marken. Små flingor som lägger sig i det vita täcket som täcker marken mer än väl. Natten är än en gång tyst och jag hör tystnaden tillsammans med radion och en stilla vind. Det gör min natt än en gång fridfull och lugn. Vaken med p3 och p4 håller mig sällskap i mörkret, och programledarens lugna röst gör mig hel. Det är min natt, det är jag och bara jag vaken i hela välden. Åtminstone känns det så. Lugnet sträcker sig långt bort och ändå är det så nära. Musiken fyller mig med känslor som inte går att förklara, toner från en gammal goding får mig att le, minnen och tankar från år som gått. Jag överanalyserar inte, jag tänker mig in i min egna värld, en värld där allt är bra. En värld där jag inte behöver tänka alls. Min värld. Jag drar en vals på min balkong, en vals med satan som inte alls är så dum. En vals som får mig att känna mig trygg i min ensamhet. Min egna natt får mig att känna en viss lycka. Med min natt mår jag bra. Med min natt är ingenting fel, ingenting förstört.

Det är jag och flingorna, i min natt.

I en vals med satan och din vän pessimisten.

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på någonting som du gör

Att aldrig någonsin ge upp

Det finns vissa saker som påminner en om minnen, om personer, om speciella händelser. Ibland är det en bra sak, ibland är det jobbigare tankar eller minnen man inte vill minnas, eller inte tänka på just då.

Det kan vara för tidigt att tänka på det, såna minnen som man vill ha längre fram men som nu bara gör en ont. Det kan vara sånt som man aldrig vill tänka på och som bara får en att må dåligt.

Jag kom in på såna tankar nu, det handlar om något jag saknar, något som jag inte vet om det kommer tillbaka eller inte. Just därför är det knivigt, hade jag vetat, hade jag haft svaren så tror jag inte det hade varit lika jobbigt. För då hade jag i alla fall vetat, nu vet jag inte och det gör mig ont. Det gör att minnena inte är välkomna. Samtidigt som jag inte vill tänka på det vill jag minnas, jag vill ha det nära. Jag vill minnas små saker som ord, känslor och händelser som betyder. Det är en svår situation, att inte veta.

Jag kommer hela tiden på mig själv med att hoppas, att tänka för mycket, just då gör det ingenting men när jag drar mig tillbaka till verkligheten är det inte roligt längre. Då kommer saknaden. Som jag annars inbillar mig inte finns där. Som om ingenting spelar någon roll. Just för att det är så det varit, just för att det är så jag behöver tänka. Och det funkar, stundtals. Sen kommer verkligheten ikapp.

Jag behöver tänka på annat, skjuta undan de jobbiga tankarna och hålla mig sysselsatt, men det är inte alltid så lätt som det låter. Nu till exempel, när jag trodde att jag skulle kunna sova, jag trodde att klockan var mycket mer än den var så jag bara skulle kunna komma in i drömmarna och istället vakna imorgon då det finns mycket mer att göra. Istället sitter jag här, klarvaken och tänker alldeles för mycket. Jag försöker komma på saker att göra som att städa, äta något eller kanske spela bort tankarna i ipoden. Men jag städade förut, hungrig är jag inte och jag har redan spelat så det räcker för resten av livet.

Det är bara sova som gäller, jag får försöka tvinga mig. Men då är saken den att jag ligger och tänker för mycket istället. Och somnar jag så fortsätter tankarna till drömmarna och hela natten blir fylld av minnen. Då är det också bra, medans jag drömmer, för än så länge har drömmarna varit bra. Men då blir det jobbigt att vakna och inse att det bara var en dröm.

Jag måste lära mig att koppla bort, förstå att jag redan har svaret. Men jag vill inte förstå, jag inbillar mig att jag inte har svaret förrens jag fått det rakt.

Och ett rakt svar tvivlar jag på att jag kommer få.

Jag får nog sätta mig och sticka mig en halsduk eller något. Bara för att hålla mig sysselsatt. Och som det är nu kommer det bli en lång halsduk.

Fler och fler bloggar kommer nu. De sprider sig som smör i solsken. Som inte sprider sig men smälter i alla fall, eller nåt. Har väl varit så ett tag men ändå, konstigt det där.

Och jag är kvar.. än. märker att det inte blir lika mycket tänka efter inlägg och mer lätta, men det är som det är. Jag skriver vad än som faller mig in och så lär det fortsätta.

Just nu sitter jag med min käre granne och försöker komma på vad man ska ha på sig på studentfesten 90tals tema. Går inte något vidare bra kan jag ju meddela. Men det visar sig väl. Annars är det rätt lugnt för tillfället. Överhuvudtaget. Har bara en lektion kvar den här veckan och sen är det helg, skönt som tusan. Även om jag inte gjort mig förtjänt av det. Allt fungerar, är okej. Det är så vi lever nu, okej. Nice

Kan ju nämna att kent närmar sig. Det lär bli några såna längtans-inlägg nu ett tag så det är lika bra att börja nu. 26e februari smäller det. Sthlm - anexet - kent. Jiho!

Äntligen.

men vi säger så då. blir bra det

"Chacha!"

Ibland gör det så ont att ingenting spelar någon roll.

Ibland stämmer ingenting. Ibland kommer stunder där man bara inte vill vara, man vill komma därifrån, komma till någonting bättre. Man vill att det ska gå över. Ibland har man det riktigt jävla jobbigt.

Ibland kan man inte låta små saker påverka, man måste tänka större. Man måste tänka på de som har det riktigt jävla jobbigt. Jag tänker på er nu, er som har det riktigt jävla jobbigt, för jag vet att ni finns i min närhet. Jag vet att folk nära mig har det tusen gånger jobbigare än mig. Så nu skjuter jag bort mina negativa tankar, det är bara slöseri med energi, bättre att ge den tanken till någon annan.

"We got nowhere to run"