Jag är livrädd för att leva

och jag är dödsrädd för att dö

-men älskling vi ska alla en gång dö

Jag vet redan nu att när jag står där i annexet i sthlm om fem dagar och ser mina gudar på scen kommer jag vara lyckligast i världen. Det finns ingenting som får mitt att känna vad kent får mig att känna där de står där på scen och gör det dom är absolut bäst på i hela världen. Jag vet att jag kommer gråta, om inte till första låten så till sista; Mannen I Den Vita Hatten. Det är det bästa som finns, och det mest känslofyllda ögonblicket under hela underbara konserten. När de har gått ut två gånger redan, och man kan aldrig veta säkert om de kommer ut igen, man bara står där och hoppas, skriker och lever som aldrig förr. Sen kommer de ut en sista gång, och första tonerna av MIDVH hörs, det är kärlek på högsta nivå. Det är en känsla som inte går att beskriva. Och jag vet då att snart är det slut, snart kommer gudarna försvinna in i deras värld, jag kommer inte se dem på ett tag. Men just då, mitt i MIDVH, då gör det ingenting, då är jag så lycklig jag kan bli. Det är ett antiklimax som får mig att leva, känna att jag är vid liv, och att jag är så levande, så sjukt mycket vid liv att jag bara vill stanna där i all evighet.

Det finns ingenting som slår kent. Och det kommer aldrig finnas, så är det bara. Min längtan, min lycka och min kärlek till kent är obeskrivlig. Den bara är där. Och kommer alltid att vara.

Kent, ni gör mig lyckligare än någonting annat.

kärlek

:*

Jag sitter i mitt rum med rullgardinerna helt uppe. Det rä inte likt mig, jag brukar gilla att sitta i lite halvmörker, mysljus och drömma mig in i min egen värld. Men idag känner jag att jag vill ha ljus, jag vill känna glädjen genom allt det vita.

Snön täcker världen utanför till max. Snöflingorna yrar runt som vilsna själar metervis över marken. Världen är vit. Men det gör mig ingenting.

Ingentiiiiiiing faktiskt. För vet ni..?

JAG SKA SE KENT OM 6 DAGAR!!

den 26:e Februari smäller det i sthlm, annexet.

Och just nu sitter jag i mitt rum och taggar. Stereon är fylld med kent, Röd står på till max och livet är underbart. Det kan nästan inte bli bättre.

kärlek!
:*

Jag bara måste tipsa om något jag gjorde idag, ett sorts kaffeexperiment som jag anser lyckades väldigt väl.

Jag började med att värma lite grädde i en kopp, sedan vispade jag den med en så kallad cappuchino-visp lite lagom luftig. I med nykokt kaffe i muggen och toppa med riven vit choklad. En delikatess!

Nästa gång ska jag prova med riktig "kaffe-mjölk" istället för grädde. Tror det kan bli ännu bättre, och kanske lite mer choklad. Man kan aldrig ha för mycket choklad..

Jag åt en semla till också btw, bästa kaffebrödet.

Prova!

Dagen fortsatte konstigt, men bra konstigt. Samtalet från i förmiddags har underhållt mig bra kan jag säga, komiskt. Och nu sitter jag här och kollar på den bästa komediserien genom tiderna - How i met your mother. Spiller bara tid egentligen, borde sova egentligen. Borde skriva lite naturkunskap, egentligen. Men inte ikväll, inte på en söndag, det är ju vilodag för tusan.

Blir nog att sova snart i alla fall, känner att varken huvudet eller ögonen är med så mycket längre.

Nu har jag bara en fråga, vad ska jag göra, vad är rätt, vad är bäst?

Vad gör mig lycklig?

Okej fyra frågor. Men dom tål att tänkas på.

Ta besluten åt mig tack.

:*

Den här dagen en bergochdalbana. Vaknade av ett minst sagt konstigt telefonsamtal, somnade om och vaknade några timmar senare härligt snurrig och med lite ångest på det, mums. Kom på att när jag kom hem igår fått en ros på sängen från "en hemlig beundrare", vilket gjorde mig lite gladare. Sen fick jag även en chokladask av mamma vilket också drog upp mitt humör. Nu får jag se saker jag inte vet om det stämmer eller inte och det känns konstigt, gör mig förvirrad. Och på allt det här så är det allahjärtansdag idag. Jag vet inte hur jag känner inför det egentligen. Allt går upp och ner. Vart står jag?

Varför envisas jag med att se hemska filmer innan jag ska sova? Den här gången var det Dorian Gray, och jag hade inte så stor koll på vad det var för genre på den tidigare men nu är jag rätt säker. Det är den typen som klänger sig fast på näthinnan med bilder, hemska korta minnesbilder som är svåra att slita loss. Dumma hemska film..

Det finns bara en sak att göra; dra på en söt animerad film, se några minuter och glöm allt som har med dumma Dorian Gray att göra. Det regnar köttbullar hörde jag?

:*

experiences make us strong.

Jag måste ta tag i mitt liv. Sluta tänka så mycket och börja tänka mer, samtidigt. Livet är inte lätt alltså. Och jag måste erkänna att jag saknar dig. Det är mycket jag saknar, det är mycket jag längtar efter. Det är alldeles för mycket tankar som flyger runt just nu, inte så många måsten men mycket vilja åt olika håll. Mitt i allt finns jag någonstans också, men trots att jag har så mycket tid, så lite måsten så vet jag inte riktigt vart jag är. Inte så värst förvånande att jag låter förvirrad, jag börjar tröttna.

Det är just för att jag tänker för mycket. När jag slutar tänka, eller i alla fall minskar ner på det lite så mår jag bättre. Det låter som ett konstigt beroende. Och ska jag vara ärlig har jag själv ingen aning om hur det fungerar. Jag kommer inte fram till någonting alls. Mer än att jag borde tänka mindre ibland, typ nu. Så jag ger mig för ikväll

Sådetså.

Jag är förföljd - av nummer. Tre stycken små ettriga siffror som är efter mig vart jag än går. Jag ser dem på bilar, bilder, klockan, låtlängder etc. Och det är samma tre i samma ordning varje gång, tre små siffror som aldrig lämnar mig ifred. frustrerande. Det är som alla sa att det ska vara när man sett "number 23", men det är varken de siffrorna eller någon efterföljd av någon film överhuvudtaget.

Men det är lite läskigt, när jag som minst anar det kommer de. Tre små siffror; 342

tre-fyra-två, tre-fyrtiotvå, trehundrafyrtiotvå. Tre fyra två, dumma siffror. Jag vill inte vara förföljd längre.