Jag är inte ensam.

Det kan kännas så ibland, ofta, när någonting går snett, när helvetet bryter lös hemma eller när jag bara tänker tillbaka på åren som gått.

Jag vet att jag inte är ensam om känslan, du har säkert också känt det. Tiotals, kanske hundratals gånger. Men det gäller att lära sig att man inte är ensam, hur övertygande känslan än är.

Jag har börjat läsa ett liv. Jag har hittat en människa som jag känt till sen jag var runt 8 år. Den här människan har för mig alltid varit stark. Vi har aldrig varit nära vänner, vi har aldrig pratat på riktigt, om viktiga saker. Ändå har jag den bilden av henne. Hon är stark.

Nu vet jag. Jag vet att hon egentligen inte var riktigt så start som jag trodde. Hon - liksom jag - har inte haft det enkelt. Hon har kämpat, krigat och försökt känna sig trygg. Men detär inte så enkelt.

Den där Svensson familjen som man ibland hör talas om - Mamma, pappa, två barn, volvon och hunden - den är inte verklig för alla. Middag klockan sju varje kväll, då hela familjen äter tillsammans, samtalar och har trevligt. Jag vet inte när jag var med om det sist. Kanske aldrig

Det jag försöker få fram är i alla fall det att vi inte är ensamma. Jag visste inte då hur läget var. Jag visste inte hur jobbigt hon hade det. Hon visste inte hur mitt liv var, hon visste inte hur jobbigt jag hade det.  Vi vet inte nu heller, inte på riktigt. Vi vet genom det vi läser, vi vet genom det vi hör. Men vi har aldrig pratat om det, vi två.

Det skulle nog inte funka heller, kanske vid rätt tillfälle, om det kommer. Annars tror jag att det är en stor hjälp att bara veta. Vi vet bättre nu, vi vet att vi inte är ensamma. Våra problem är inte desamma, men det finns vissa likheter. Och att veta det, det stärker en. Att veta att vi båda haft det hårt, men att vi lever och mår lite bättre nu, det hjälper.

Synd bara att vi inte visste tidigare. Vem vet vad som hade kunnat varit idag då

Kanske hade en vänskap funnits, istället för den ytliga bekantskapen som finns idag. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra tidigare. Kanske hade det blivit katastrof. Jag har inte svaren, jag vet bara att det stärker att veta att man inte är ensam

:*

Min pappa behöver hjälp. Så är det bara, jag har försökt gjort mitt. Nu är det någon annans tur, jag orkar inte ta på mig ansvaret längre. Jag släpper det här nu

Hela kvällen har han och mamma tjaffsat. Hela kvällen har han druckit. Hela kvällen har han klagat, skrikit och gråtit. Jag vill inte mer

snälla ta över

Nu till lite seriösare ämnen. Många har kommenterat mitt reportage om "Moa", vissa tycker det är välskrivet, andra reagerar på innehållet som faktiskt är ganska starkt.

Det är en verklighetsbaserad berättelse. Och det är inte bara jag som varit med om det, det är så många fler än ni tror. Jag får höra om folk som har det på liknande sätt lite då och då. Från kompisar, kompisars kompisar, folk jag knappt känner osv.

Och det gör mig så ledsen, att så många tvingas leva genom något så jobbigt. Det gör mig ont att jag inte visste då att alla dessa var i samma sits. För det bästa stödet man kan få, är av en liksinnig. Någon som går igenom samma sak och förstår. Det fanns stunder då jag verkligen önskade att någon skulle ha det som mig, hur hemskt det än låter. Jag ville bara ha någon som förstod.

Om du lever i den här misären, kan du alltid prata med mig. Så ska jag i alla fall försöka förstå, eller bara lyssna. Ännu bättre är att ta hjälp, gå till skolsköterskan,stans ungdomsmottagning, eller något annat ställe som känns bra för dig. Bris hemsida finns alltid om du inte riktigt vågar ta steget än. Det är ett jättesteg att våga, men det hjälper något oerhört. Att få prata, förklara och gråta ut hos någon som verkligen ger sig in för det. Och kan hjälpa på riktigt, det är guld.

Jag blir verkligen berörd av hur många det är, överallt som har ett helvete hemma. Det är hemskt att det ska få fortgå. Så våga, var stark och ta steget, för din och din framtids skull. Det är ett steg framåt.

Sen måste jag bara tillägga, om man märker på någon annat att inte allt står rätt till - våga prata om det. Ta upp det och fråga, det skadar inte.

Kärlek på det

:*

Moa är 17 år och går andra året på gymnasiet. Vilket program eller skola, det vill hon hålla hemligt på grund av omständigheterna.

Den 17åringen jag träffar är rädd. Rädd för att ge ut sig och rädd för att folk ska få reda på hennes hemligheter. Till en början är det lite svårt att få igång en konversation, hon litar inte på mig. Men det blir snart enklare, samtalet flyter på och jag blir snart alldeles fast i hennes berättelse.

En splittrad familj

Moas liv är inte som alla andras.

– Mina föräldrar bor tillsammans men mer än så är det inte. Liven är delade, berättar hon.

   Under åren har det tärt ordentligt på relationerna i huset, Moa säger att hon inte står nära någon. Varken föräldrarna eller hennes äldre bror. När jag frågar henne hur länge det har varit såhär svarar hon; - Så länge jag kan minnas.

En frånvarande far

Hon berättar att hennes pappa aldrig riktigt funnits där, hon har bara vaga minnen från barndomen.

- Jag vet inte om jag vill stå honom närmre, egentligen vill jag nog det. Men det är enklare att låta det vara som det är. Moa skyller mycket av situationen på hennes pappa, just därför har hon svårt att ta kontakt med honom.

- Han har ingen respekt för någon i huset. Han sitter mest på undervåningen och skriker på teven eller på oss, jag vet inte riktigt vilket. Men man tar åt sig.

Slagit sönder väggen

Moa berättar om gånger då hon varit riktigt rädd för sin pappa.
– Han skriker hemska saker som alla hemma hör. En gång slog han t o m sönder en vägg för att han blev så arg. Jag är bara glad över att han inte tagit ut det på oss på det sättet, säger hon med en suck.

   Moa fortsätter berätta om hennes familjesituation, hon pratar om en mamma som är för svag för att göra någonting åt situationen, om en bror som inte verkar bry sig och fadern såklart, som på senare år börjat skrämma henne mer och mer. Och mitt i det här står Moa.

En hjälpande hand

Men en dag kom en vändpunkt. Det var första gången hon verkligen kunde prata om problemen. Då hon fick reda på att en kompis till henne var i en liknande situation.

– Först trodde jag inte på det, jag kunde inte tänka mig att det fanns fler som mig. Men när jag tänk på det ett tag och det sjönk in började jag gråta. Det var en sådan lättnad.

   Tillsammans har de tagit sig framåt, de har kunnat prata med varandra vilket Moa säger har hjälpt de båda något otroligt.

Ungdomsmottagningen blev en räddning

En dag tog de mod till sig och gick till ungdomsmottagningen i stan för att få hjälp.
– Vi gick in, tog en lapp och väntade på vår tur. Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit förut. Hela jag skakade, berättar Moa.

Efter den dagen har det blivit lite enklare. Hon går regelbundet till en terapeut, och hon säger att det känns ljusare nu.

– Jag tror verkligen att det kommer bli bättre, avslutar hon. Och hon har en självsäkerhet i rösten när hon säger det som gör att hon även får mig att tro det.

Moa är 17 år och går andra året på gymnasiet. Vilket program eller skola, det vill hon helst hålla hemligt.

Den 17åringen jag träffar är lite blyg. Rädd för att ge ut sig och rädd för att folk ska få reda på hennes hemligheter. Som egentligen inte är hemligheter, utan hennes liv. Det är inte hennes fel, om världen ändå vore perfekt...

Jag vet inte mycket om Moa innan jag träffar henne. Det är lite svårt att få igång en konversation, hon litar inte på mig. Men det blir enklare med tiden, samtalet flyter på och jag blir snart alldeles fast i hennes berättelse.

Moas liv är annorlunda, inte som alla andras. Hon berättar om ett delat hus, hennes föräldrar bor tillsammans men de gör ingenting tillsammans. Liven är tillsammans, men delade. Under åren har det tärt ordentligt på relationerna i huset, Moa säger att hon inte står nära någon. Varken föräldrarna eller hennes äldre bror. När jag frågar henne hur länge det har varit såhär svarar hon; - Så länge jag kan minnas.

Hon berättar att hennes pappa aldrig riktigt funnits där, hon har bara svaga minnen från barndomen, men inget riktigt pappa-moa minne som hon kallar det. Hon säger att hon inte vet om hon vill stå honom närmre heller, egentligen vill hon nog det. Men det är enklare att låta det vara som det är. Moa skyller mycket av situationen på hennes pappa, just därför är det svårt att ta kontakt med honom.

- Han har ingen respekt för någon i huset. Han sitter mest där nere och skriker på teven eller på oss, jag vet inte riktigt. Men man tar åt sig i vilket fall.

Moa berättar om gånger då hon varit riktigt rädd för sin pappa. Han har sagt saker om andra som inte är okej, han skriker saker som är förnedrande för alla i huset att höra. En gång slog han t o m sönder en vägg för att han blev så arg.
-Jag är bara glad över att han inte tagit ut det på oss på det sättet... Säger hon.

Jag får en klump i magen av det hon berättar, ingen förtjänar att behandlas som Moa. Ett hem ska vara en fristad. En trygghet att luta sig mot.

Moas liv är annorlunda, inte som alla andras.

Rädsla bottnar i okunnighet. Att inte veta vad som kommer. Det har jag lärt av en muntlig presentation jag hade förra året i svenska när jag pratade om just rädsla.

Nu är jag rädd. Riktigt jävla nervös, ursäkta fula ord.

Men jag är det, på riktigt. Jag sitter i skolan och det är bara några timmar kvar tills jag ska till en pratmänniska med mina päron och p-r-a-t-a.

Jag har varit där förr. Voops, nu kom någon fram som jag inte sagt tidigare. Men så är det i alla fall. Och jag är rädd för hur det kommer bli, hur blir det sen hur blir det då. Hur blir allting?

Jag vill bara fly härifrån.

jag vill flyga iväg någonstans och aldrig komma tillbaka.

Jag vill i alla fall flytta in till stan.

Bästa dagen idag va. Not.

Vad skulle du göra, hur skulle du reagera. Om jag plötsligt tog din plats. Om jag istället för att sätta mig där jag suttit de senaste sjutton åren sätta mig på din plats, vad skulle du göra?

Jag funderar på om du skulle stirra. Om du skulle slänga en kommentar. Eller om du enkelt bara skulle ta min gamla plats?

Det sistnämnda är troligen uteslutet. Det är du för envis för. Det är vi båda för envisa för.

Igår sa en människa till mig att det kanske är de som är mest lika som lättast blir oense. Som lättast blossar upp till fight. Jag tror att människan har rätt. Jag vill inte jämföra mig med dig, verkligen inte. Men när jag tänkte på det blev det mer och mer logiskt. Det stämde.

Vi är inte lika. No way. Jag låter mig inte bli som dig. Ändå har vi vissa drag som lyser igenom. Envishet. Aggrisivitet. Passion. Jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Men jag vet att vi liknar varandra.

Jag är inte ensam om att ha det som jag har. Eller som jag har haft det. För det är bättre nu. Åtminstonde för stunden.

Mitt liv har annars varit ganska svårt. Det är något jag märkt, och det är ingenting jag skyltar med. Men så är det. Eller så har det varit.

Mitt liv är inte orginellt. Inte på något sätt. Jag trodde det till en början. Jag trodde jag var ensam. Men det var jag inte. Det är jag inte.

Och det är jag tacksam för. Mycket tacksam. Mitt liv har vänt fram och tillbaka många gånger, det har gått upp och ner i vågor.

Som en tsunami ibland, som en liten försiktig skogsbäck som porlar fram ibland. Ibland som att tassa runt het gröt. Och i vissa perioder som ingenting.

Jag kan vara helt ensam i min egna lilla värld, eller så kan jag ha hela världen omkring mig. Jag blir förrvirrad.

Jag vet inte hur det är, jag vet inte hur jag mår. Bara för stunden.

I nästa sekund kan det vända. Och jag vet inte alls hur det är.

Hemma för många är en oas. En oas av lugn och kärlek. Min oas är annorlunda. Jag skulle inte kalla mitt hem för en oas. Jag vet knappt vad hemma är.

Ibland vet jag inte det. Nu vet jag, för nu är det bättre.

Jag har ännu inte hittat hem, inte till oasen. Jag tror att mitt sökande efter oasen är förljäves. I alla fall för nu.

Senare kanske den finns där. I ett hus, en lägenhet eller en stuga. Någonstanns, någonannanstanns. Men knappast där jag nu bor. Inte på Persiljevägen.
Där finns ingen oas, inte för mig.

Jag är glad att jag inte är ensam. Då vet jag inte hur jag skulle må. Hur jag skulle ta allting. Jag kanske skulle vara psykiskt sjuk. Det är det ingen som vet.

Jag kanske är psykisk sjuk. Det är det ingen som vet. I vilket fall så är jag inte ensam. Och det gör min dag, många gånger.

Är det någon som haft ork att räkna de ord jag skrivit så vet ni att det här är mycket mer än 100 ord. Men mitt liv fick helt enkelt inte plats. Det är ännu inte klart, och mer ord borde finnas. Men det får räcka för nu.

Nu måste jag återgå till verkligheten. Till vår plastvärld.