Jag älskar det här. Livet. Ljummen sommarnatt, musiken och en halvdisig måne. Känslan från tidigare sommrar kommer tillbaka, känslan av frihet, värme och lycka.

Snart är det dags, snart börjar det på riktigt, sommaren. Festivaler, långa sköna soldagar och kanske lite ledighet. Åh, jag vill vara där nu.

Umgås lite med Håkan inatt också. Inte dumt alls faktiskt!

LOVE

Jag vill säga något. Jag vill prata om det, men jag får inte, kan inte. Jag vill så mycket, eller vill jag det? allt är ett virrvarr av tankar, kanske känslor? jag har inte koll på vad som är vad, vilja, längtan. 

---

Jag skriver inte ofta längre, inte ofta alls. Jag har ett litet block vid sidan av min säng som jag skriver i. Fast nuförtiden skriver jag inte så mycket för mig själv som jag skriver för andra, någon annan. För dig.

---

När jag väl släpper fram det blir det för mycket, jag kan inte välja hur mycket som ska kännas. Inte på någon nivå, inte gällande något. Jag vet inte vad det är, jag vet inte hur man gör, jag vet bara att jag vill.

Ett virrvarr av känslor & jag är mitt i det. 

Hjälp.

Igår var jag på begravning. Begravningen för en av mina bästa vänner. Det var det allra sorgligaste jag varit med om, det jobbigaste, men också det finaste någonsin.

Så overkligt att du finns där, mitt bland oss men inte kan yttra ett ord, att du inte kan sprida ditt leende, ditt skratt.

Så oförståeligt att du inte finns här som du brukar, att allt det där var för dig, för er. Aldrig kunde jag tro att jag skulle vara där, i den kyrkan, i någon kyrka, för den sakens skull. För Din begravning.

Jag vet att om du skulle sett det, om du såg det, så vet jag att du gillade det. Det var verkligen ni. Det var så fint, det var så talande. Musiken, blommorna, orden. Människorna. Så älskade.

Som det sagts tidigare; ni var så unga, och inte speciellt stora, men tomrummet efter er är enormt.

kärlek i massor.

Vila I Frid Älskade Ni

Jag vill att du ska komma hem så jag får krama på dig, jag vill höra din röst igen, se ditt fina leende och dina glimmrande ögon. Du hör hemma här med oss, du saknas oss.

Du kanske ser oss, du kanske finns där ute någonstans. Men det gör ont att jag inte vet vart, att jag inte vet varför. Att jag inte kan ta på dig, prata med dig, ha dig här.

Ni fattas oss, Viola.
Det ska inte vara såhär, det är inte rätt.

Älskade vän vad det är tomt. Ni har lämnad ett så stort tomrum att jag inte längre ser klart. Det gör så ont att tänka på att jag inte kan prata med dig, skratta med dig eller gråta med dig längre. Det kommer inte bli några nya minnen med Er, det kommer inte bli några nya äventyr. Sagan slutar här.

Men det är inte hejdå, det är inte förväl, det är Vi ses.

ag vet att det inte är sista gången. Ni finns, någonstans. Även om vi inte vet vart så finns ni, och även om det tar ett tag så vet jag att vi kommer ses.

Och minnena jag har kommer jag alltid minnas med kärlek och glädje, minnena försvinner aldrig.

Solstrålen Viola, vad du är underbar, saknad och älskad.

Ta hand om varandra, vart ni än är

Vi ses, älskade vän ♥

Jag drömde om dig inatt. Jag har drömt om dig otaliga gånger de senaste veckorna, men inatt var annorlunda. Inatt var allting så verkligt, det var precis som det brukade. Allt var precis som det ska vara. Vid första anblicken reagerade jag lite smått på att du var tillbaka, men inte märkbart. Bara för att jag innerst inne vet att du är här, att det inte har hänt. Du hade fått tillbaka ditt långa hår, jag kliade dig lite på ryggen, kände på ditt långa blonda hår bara för att försäkra mig om att du var verklig. Du var verkligen här, du var tillbaka, vi var tillsammans allihop igen.

Älskade vän, kom tillbaka.

"Nu skulle jag inte säga nej

till en fribiljett mot himlen

är du ute någonstans

inatt så drömde jag om dig

och det väckte gamla minnen

jag fick aldrig någon chans"

Det är oscarsgalan ikväll. Det är den 28e Februari. Det är snart Mars.

Tiden går framåt utan att jag märker det. Jag är kvar på samma dag, samma tidpunkt, samma ögonblick.

Tiden är inte vad det var förut. Livet är inte vad det var förut.

Jag vill ringa, maila, skicka iväg ett sms och få ett svar som ger mig lyckan tillbaka. Jag vägrar tro på det de säger.

Jag sover bra, jag jobbar, jag skrattar. Jag lever. Hur det går till vet jag inte riktigt, när jag går och lägger mig sent in på småtimmarna så tänker jag. Spelar upp samma scenario, även fast jag inte har en aning så ser jag samma sak. Jag ser din blick, jag ser vatten. Jag ser det jag inte vill förstå.

Jag skäms för att jag inte förstår, jag känner mig korkad för att jag inte kan klämma in det i huvudet.

Jag förtränger.

Men jag tror att när tiden går, när jag en dag hinner ifatt igen, då kommer jag förstå. Då kommer jag sakna dig så att det gör ont ända in i själen. Hela tiden.

Ingenting är viktigt längre. Ingenting utom Du.

Jag blir galen av det här.

Jag kan inte se dig, men jag vet att du finns här ändå.

Jag älskar dig, V.

därför måste vi fortsätta leva

och inte ge upp

för dom lever med oss nu

så vi ska leva dubbelt så mycket

för att leva för dom också

♥

Alla ♥ Dag igår, choklad, presenter, lite överskattat?

Jag tyckte det, jag tycker det, oftast. När man inte har någon att dela det med blir det bara en vanlig dag med lite för mycket hysteri. Men när man har någon att dela det med, om ens bara för en kväll, blir det genast mycket mysigare och mer uppskattat.

Konstigt det där, att en dag kan påverka människor så mycket, en dag i konsumtionens tecken dessutom. Jag har börjat tänka om gällande just den här dagen, trots att jag älskar att ge bort presenter och önskningar så behöver det inte gå till överflöd. Det räcker med ett kort, kanske lite choklad eller bara vetskapen om att man är omtyckt. Även fast det sistnämnda borde vara en självklarhet för varje dag.

Jag spenderade dagen i stallet, sen jobb -vänner, och en mysig film. Det blev en bättre dag än väntat -utan förhoppningar och köphysteri, det är bäst så.

kärlek