jävla fucking skitvärld.

En stannfågel ger sig av...

Idag har varit en såndär tänkar-dag som kommer lite då och då, ordentlig känna-efter-och-sakna-dag.

Jag har gått in på varenda artikel, forum och reportage jag har kunnat hitta. Läst blogginlägg och kollat på bilder. Lyssnat på Winnerbäck och tänk på minnen, gamla minnen, nyare minnen, vardagliga minnen, fina minnen. Allt som har något med Dig att göra. Allt som har något med Er att göra. Allt som känns, allt som saknas, allt som älskas.

Jag saknar dig, älskar dig, varje sekund av varje dag. Vissa stunder blir det mer påtagligt än vanligt, allt rivs upp och det känns som att vi är där igen. Tillbaka på den värsta dagen i mitt liv. 

Jag får svårare att andas, tårarna forsar ner för mina kinder. Det går inte att stoppa, när det väl har börjat så går det inte att stoppa. Minuter blir till timmar och jag vet inte hur länge jag har läst, lyssnat och gråtit. Över alla minnen, bilder, låtar och allt som är kopplat till Dig. Över saknaden, tomheten.

Jag vet inte om det någonsin kommer att bli enklare, jag tvivlar starkt på det. För jag kommer alltid att älska dig, sakna dig. Jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, få tillbaka dig. Jag önskar att det aldrig hade hänt. Jag önskar fortfarande att det bara är ett sjukt jävla skämt.

För jag vill verkligen ha dig här. Jag vill skratta med dig, krama om dig, se ditt vackra leende som alltid får mig så himla glad. Jag vill ha fler minnen, nya minnen. Jag vill HA DIG HÄR.

Älskade, finaste Ängeln. 

I'm forever keeping my angel close ♥