Det är oscarsgalan ikväll. Det är den 28e Februari. Det är snart Mars.

Tiden går framåt utan att jag märker det. Jag är kvar på samma dag, samma tidpunkt, samma ögonblick.

Tiden är inte vad det var förut. Livet är inte vad det var förut.

Jag vill ringa, maila, skicka iväg ett sms och få ett svar som ger mig lyckan tillbaka. Jag vägrar tro på det de säger.

Jag sover bra, jag jobbar, jag skrattar. Jag lever. Hur det går till vet jag inte riktigt, när jag går och lägger mig sent in på småtimmarna så tänker jag. Spelar upp samma scenario, även fast jag inte har en aning så ser jag samma sak. Jag ser din blick, jag ser vatten. Jag ser det jag inte vill förstå.

Jag skäms för att jag inte förstår, jag känner mig korkad för att jag inte kan klämma in det i huvudet.

Jag förtränger.

Men jag tror att när tiden går, när jag en dag hinner ifatt igen, då kommer jag förstå. Då kommer jag sakna dig så att det gör ont ända in i själen. Hela tiden.

Ingenting är viktigt längre. Ingenting utom Du.

Jag blir galen av det här.

Jag kan inte se dig, men jag vet att du finns här ändå.

Jag älskar dig, V.

 

pernillasalo

28 februari 2011 20:41

Starkt. Ärligt. Vackert. Och alldeles ofattbart. Fortsätt kämpa på! Kram

 

josie

10 mars 2011 09:41

dina texter får tårarna att börja rinna..du är underbar, o stark..glöm aldrig de <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...