Det är oscarsgalan ikväll. Det är den 28e Februari. Det är snart Mars.

Tiden går framåt utan att jag märker det. Jag är kvar på samma dag, samma tidpunkt, samma ögonblick.

Tiden är inte vad det var förut. Livet är inte vad det var förut.

Jag vill ringa, maila, skicka iväg ett sms och få ett svar som ger mig lyckan tillbaka. Jag vägrar tro på det de säger.

Jag sover bra, jag jobbar, jag skrattar. Jag lever. Hur det går till vet jag inte riktigt, när jag går och lägger mig sent in på småtimmarna så tänker jag. Spelar upp samma scenario, även fast jag inte har en aning så ser jag samma sak. Jag ser din blick, jag ser vatten. Jag ser det jag inte vill förstå.

Jag skäms för att jag inte förstår, jag känner mig korkad för att jag inte kan klämma in det i huvudet.

Jag förtränger.

Men jag tror att när tiden går, när jag en dag hinner ifatt igen, då kommer jag förstå. Då kommer jag sakna dig så att det gör ont ända in i själen. Hela tiden.

Ingenting är viktigt längre. Ingenting utom Du.

Jag blir galen av det här.

Jag kan inte se dig, men jag vet att du finns här ändå.

Jag älskar dig, V.