Jag trivs inte hemma, okej. there, I said it.

Jag har skrivit om det förut och det borde ju vara okej att skriva om det eftersom det är mina tankar, min blogg. Och de flesta vet det redan. Men ändå känns det dumt att skriva så, det känns inte som att det är helt "okej".

Men jag orkar verkligen inte bry mig. Jag orkar verkligen inte. Jag vill inte bo kvar, jag vill kunna komma hem och känna att jag trivs, att jag verkligen trivs. Jag har nog aldrig gjort det här. Det har funnits stunder då det varit bättre och jag någonstans lurat mig själv att det vart bra, men nu kan jag se att det inte är så. Det är inte och har aldrig varit. Och då har det inte ens vart något speciellt nu. Det bara är, som det alltid är. Tre/fyra personer i ett hus. Inte mer än så. Jo jag tycker om de här människorna på något sätt, men inte på det sättet jag vill och det sätter jag ser att andra familjer gör. Jag vill kunna ha det så, men jag vet att det aldrig kommer bli så här hemma. Jag orkar inte, jag vill inte ha det såhär. Och jag orkar inte vara den som gör någonting åt det, inte igen. Jag vill inte.

Jag vill spola fram tiden sådär 10-20 år. Tills dess att jag har familj, barn & bor någonstans, långt härifrån. Jag vill ha mitt egna liv. Med en riktig familj.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola guapas! Har varit hemma i svedala en hel del under senaste tiden, det har varit kvalitetstid med la familia, vänner & djuren. Var även hemma & sjuk en helg, mindre bra men ändå skönt att vara i karlstad där jag kännde att jag kunde vila upp mi...

När jag kom ut för mamma… jag var femton år, jag minns att jag låg på golvet i mitt pojkrum i fosterställning och bara grät och grät för att jag var så rädd. Rädd att inte ha någon mamma mer om jag berättade. Jag älskade mamma. Men jag vis...

             "Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemanskap i sorgen"   ''Min familj, mina vänner - NI, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses, en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen. Håll det inte som en lösning, men känn det ...

Det behövdes verkligen.   Jag är ingen bloggmänniska längre, åtminstånde så känns det inte så. Jag skriver inte längre, fotar inte alls lika mycket, tänker inte riktigt på samma sätt. Fast när jag väl skriver så skriver jag så som jag alltid gjor...