Jag trivs inte hemma, okej. there, I said it.

Jag har skrivit om det förut och det borde ju vara okej att skriva om det eftersom det är mina tankar, min blogg. Och de flesta vet det redan. Men ändå känns det dumt att skriva så, det känns inte som att det är helt "okej".

Men jag orkar verkligen inte bry mig. Jag orkar verkligen inte. Jag vill inte bo kvar, jag vill kunna komma hem och känna att jag trivs, att jag verkligen trivs. Jag har nog aldrig gjort det här. Det har funnits stunder då det varit bättre och jag någonstans lurat mig själv att det vart bra, men nu kan jag se att det inte är så. Det är inte och har aldrig varit. Och då har det inte ens vart något speciellt nu. Det bara är, som det alltid är. Tre/fyra personer i ett hus. Inte mer än så. Jo jag tycker om de här människorna på något sätt, men inte på det sättet jag vill och det sätter jag ser att andra familjer gör. Jag vill kunna ha det så, men jag vet att det aldrig kommer bli så här hemma. Jag orkar inte, jag vill inte ha det såhär. Och jag orkar inte vara den som gör någonting åt det, inte igen. Jag vill inte.

Jag vill spola fram tiden sådär 10-20 år. Tills dess att jag har familj, barn & bor någonstans, långt härifrån. Jag vill ha mitt egna liv. Med en riktig familj.

Tyck synd om mig jag är ensammast i sverige

kent, jag önskar jag kunde säga det rakt till er.

Att ni har räddat mig, så många gånger.
Ni är kärlek.

Det finns inga ord