Jag har alldeles underbara människor omkring mig. Vissa av dem känner jag utan och innan, vissa är bara en ytlig bekantskap. Men det märks rätt fort på en person hur den är. Jag märker fort om det är en människa jag vill lära känna mer, en människa jag imponeras av. Ibland blir det så också, att jag lär känna den lite bättre. Men oftast är jag för rädd för att försöka, jag är rädd av personen i fråga kanske inte alls ska vilja lära känna mig bättre. Och då blir jag med ens sjukligt blyg. Konstigt det där, men sådan är jag nog.

Nu kom jag ifrån ämnet. Det jag egentligen skulle skriva om är de människor jag tycker om allra bäst. Många av dem har flyttat nu tyvärr. De allra bästa ser jag inte alls ofta längre. Tråkigt som stryk. Men de finns ändå kvar hos mig, det kommer de alltid göra. Ändå saknar jag dem rätt ordentligt.

Det är en konstig känsla, att ha mina närmsta vänner spridda över världen. verkligen inte vad jag trodde för bara några månader sen, men så blev det.

Jag önskar jag själv hade modet att göra detsamma. Inte flytta lika långt kanske, men i alla fall ner till Göteborg. Jag vill dit! Är det någon som har något jobb ledigt där nere så säg till!

Antar att jag bara är rädd att ta steget. Rädd och aningen lat skulle jag tro.

En vacker dag ska jag dit i alla fall. Och en vacker dag ska jag ha alla mina vänner nära igen. Eller i alla fall se dem lite oftare. Det är ju inte så fel att ha dem lite varstanns, bra anledning att se i världen!

På tal om det så ska jag snart till England och träffa en av de bästa. Om två veckor är det dags, äntligen! Lymington, England och bästa Elin Eriksson.

Längtan

I alla fall. Det jag ville säga vara att jag har de finaste vännerna på jorden. Nu utspridda över hela världen. Men det spelar ingen roll, ni finns kvar i mitt hjärta hur långt bort ni än åker. Jag älskar er

Kärlek