Plötsligt är klockan mittinatten. Bara sådär försvinner tiden fortare än jag kan blinka. Vad händer med världen när jag vänder ryggen till, när jag inte hänger med, när mina tankar är på annat håll. Ibland bara försvinner man in i en annan värld, jag gör det. I skrivandet, i bilder, eller bara i ett bra tvprogram. Tiden går utan att jag märker det. Jag märker inte att jag blir trött, jag märker inte om jag är hungrig. Jag bara är, utan behov, utan någonting.

Det är skönt att försvinna ibland, att sluta tänka, sluta bry sig om problem man har eller problem man kommer få. Min egna värld, min bubbla. Där jag slipper tänka. Som nu, en text där jag knappt vet vad det står. Fast jag precis skrivit den. Konstigt men sant.

För några månader sen skulle jag ha reagerat stort. Jag skulle ha trott att det förändrade allt, att det skulle bli stort.

Nu vet jag bättre, jag vet att jag inte ska lägga så stor vikt på något så litet. Jag har växt, jag är äldre, jag är smartare. Jag sätter mig inte i den situationen, den situationen där jag är sårbar, ensam och rädd att hela tiden göra något som förstör allt. Nu vet jag att det inte är jag som förstör, jag ser allt så mycket klarare nu.

Nu tänker jag efter före, jag känner om det är rätt. Om det verkligen stämmer. Gör det inte det är det inte värt att lägga tid på. Om det stämmer kan det bli bra, men det vet jag inte än. Det går sakta framåt. Sakta.

Jag tänker mer nu, jag vet bättre. Jag skyddar mig från dig. Från att bli sårad.

Jag tänker inte hamna där igen.