Jag vet inte om jag sagt det tidigare, men jag är en riktig blogg-nörd. Jag läser   bloggar varje dag, en hel del blir det och inlägg om allt möjligt. Allt från fjortisbloggare till mer seriösa och djupa bloggar. Just nu sitter jag och läser igenom de nya inläggen på bloglovin och kom då in på en helt otroligt fin blogg.

Hon som skriver heter Frida, jag känner henne inte men jag tror minsann hon är en riktigt fin människa. Och galet klok. Det här är från en 'frågestund' på hennes blogg;

"Tror du att man någon gång växer upp och blir vuxen, eller tror du att man alltid någonstans förblir ett barn? 

Jag tror inte på gränser, begränsningar. I själen är du varken ett barn eller en vuxen, du är bara du."

Jag var bara tvungen att visa det. Tycker det var så rätt, så klockrent och vackert. Det är det mesta hon skriver.

pulsurbalans.blogg.se
Gå in och kolla, den är tokbra.

Hur ska jag beskriva gårdagen? det var helt otroligt fint, från början till slut. Lasse är kung. Fy tusan vilken konsert.

Den bästa konserten jag sett med Lasse, utan tvekan.

Kvällen börjar med bra sällskap, några öl i Lasse-serveringen och sol. Laddar inför spelningen. Fint redan där. Några bra band innan lasse, som uppvärmning. Love Antill var suprise, tokbra. Lite mat, lite tröjköp och brygghäng senare står vi framför scenen. Älskar avspärrningen, ingen trängsel. Står stadigt på andra/tredje raden, taggade till tusen. Laleh spelar på andra scenen, får igång publiken rätt bra.

Ett par minuter innan Lasse börjar tänds en klocka. Digital nedräkning. Jag dras tillbaka till 10 Juni 2005, Norra fältet. Lycka. Men nu är det Lasse. Hela publiken är med och räknar ner. 10 sekunder kvar, 5, 2, 0. Lasse kommer ut på scenen med en gitarr. Det är Lasse, ensam för oss. Första låten är En tätort på en slätt. Lycka igen. Jag tänker på min vän Viola som inte kunde vara med.

"Säg till Viola att hon lyser".

Lasse fortsätter spela några låtar på egen hand. Sen faller det svarta skynket bakom honom. "Likt en våg av kärlek". Brings me back igen. Men som sagt, Lasse nu. Riktigt drag, publiken är med till tusen. Blommor i bakgrunden, jag tänker på körsbärsträd. Några låtar senare försvinner blommorna, en rad soldater tar dess plats. Ingen soldat, det är kärlek, första tårarna. Helt obeskrivligt.

Hugger i sten, Kom änglar, Elden.

Lasse är kung. Bandet är kung. Konserten är magisk.

Det finns inga ord.

Du hade tid.

Höjdpunkten, uta tvekan. Enligt mig Lasses bästa låt. Och jag blir så lycklig, det är så sjukt fint. Tårar till tusen. Lasse är kärlek. Här finns det verkligen inga ord som beskriver känslan, det är bara, ja vad är det? obeskrivligt.

Sättet de avslutar det hela på är storslaget. Sandgrund sjunger med Lasse, hela karlstad är med. Fyrverkerier och lycka, minnen. Lasse du är fantastisk.

Du tog oss med storm, utan tvekan.

Kärlek

En sak till.
Imorgon är en riktigt bra dag också, hoppas jag.

Eller vet jag.

Imorgon kommer Lars Winnerbäck till Sandgrundsudden.

Klart jag ska dit. Kommer bli riktigt fint.

Längtan.

Nu är allt helbra. Hur kan allt vara helbra redan? Jag ska väl inte klaga, men jag hänger bara inte med, det känns som jag tappat bort känslor, jag vet inte vart jag lagt dem, men jag struntar i att leta. Jag behöver inte veta. Jag mår bättre utan dem.

Idag har verkligen varit bra, riktigt bra. Inget speciellt sådär, men ändå riktigt bra. En sväng till stan med E, och fixat bra grejor. Efter det bara tagit det lugnt. Mått bra och varit glad för ingenting. Det är så det ska vara.

Me likey

:*

Jag är livrädd för att leva

Och jag är dödsrädd för att dö
Men du och jag ska aldrig dö

Nej du och jag ska aldrig dö

♥

Nu är jag stolt över mig själv. Jag känner vad som är bäst för mig och lever därefter. Jag släpper det som varit alldeles för länge, det som fått mig att må riktigt dåligt i perioder. Nu räcker det. Nu är det nog.

Nu lever jag för mig.

Varför spela spel när verkligheten finns där?

jag förstår mig inte på dig.

Tack gud för musiken.

Den finns alltid.

Nu kommer jag snacka musik igen, men det finns inget stopp. Jag kan bara inte låta bli att berätta om hur bra det är, hur bra jag har haft det.

Det var i alla fall igår, en biltur ner till göteborg och way out west. Ännu en festival, och så fint det. Bra biltur med otroligt blandad musik, allt från håkan (såklart), till gammal hederlig svensk rap & hiphop(?). Mycket fartkameror på väg ner till götet förresten, någon mer som lagt märke till det? Framme i Göteborg var vi hur som helst cirka tre timmar senare och till en början ingen aning om vart i göteborg vi hamnat. Leta parkeringshus och växla pengar för att de inte vill ta våra kort. Yra runt i en del av stan jag inte känner till och försöker hitta slottskogen och festivalområdet.

Tillslut är vi framme, byter biljetter mot band och går in i leran. För det va rätt kladdigt, precis som det ska va på festival. Hittar rätt scen, köper mat, kollar på Anna Ternheim, där underhållande nog sångaren i Broder Daniel kommer in i sista låten och kör en duett med Anna, självklart är det Shoreline. Rätt kul för den BDgalna tjejen vi såg efter konserten, hon typ dog rätt hårt tror jag. Grina som aldrig förr. Men jag förstår henne, det skulle jag också gjort om det var kent det gällde.

Sen blev det en tur in till stan, café och fördriva lite tid. Tillbaka till området och vänta på Håkan.

Själva spelningen vet jag inte vad jag ska säga om. Underbart, hela publiken var med från början till slut. vi jobbade oss framåt och hamnade nästan vid staketet. Fint, nära och bra. Slängdes fram och tillbaka, hoppade och dansade konstant. En tår här och där och Håkan var på topp. Allt var perfekt. Underbart. Det är som det är, det finns inga ord. Känslan går inte att beskriva, den måste upplevas. Sista låten var special, en låt Håkan skrivit i våras. Handlade om de tio åren som gått sen första skivan. Enda gången han skulle spela den sa han, och det var så fint. Håkan är så fin. Bättre avslutning finns bara inte. Kärlek

Efter Håkan var det meningen att vi skulle se Lykke Li, men ingen av oss var så värst taggade på det. Håkan fick avsluta vår kväll, vi ville inte tappa den känslan. Och tur var väl det, för känslan är kvar än och jag älskar det.

En oförglömlig dag i Göteborg var det hur som helst.

Bil hem igen, trötta och slitna men otroligt levande. Det är vid såna här tillfällen man verkligen känner att man lever, det är lycka på så hög nivå. Det är obeskrivligt.